Såg klart Toradora! för ett tag sedan! Det är en anime som på många sätt liknar de flesta andra men som ändå känns väldigt värd att titta på. Den handlar om kärlek i alla dess former. Okomplicerad kärlek som framställs på ett komplicerat sätt skulle jag nog säga;)

Toradora! handlar om Aisaka Taiga och Takasu Ryuuji som båda har sina problem med obesvarad kärlek.
Ryuuji är en omtänksam och ansvarsfull kille som älskar matlagning och städning. Tyvärr blir han ofta missförstådd pga sitt utseende då han misstas för att vara en riktig gangster eftersom han liknar sin far (som uppebarligen inte var den mest älskade personen).
Taiga är en tjej som trots sin lilla oskyldiga uppsyn har ett hett temperament och inte gärna gör sig vän med andra. Hon har fått smeknamnet the Palmtop Tiger i skolan, något hon inte är sådär jätteglad över.
Några omständigheter gör att Ryuuji och Taiga får reda på varandras hemliga kärlekar (Taiga är kär i Ryuujis bästa kompis Kitamura Yuusaku och Ryuuji är kär i Taigas kompis Kushieda Minori) och kommer överens om att de ska hjälpa varandra att skjuta blygheten åt sidan och försöka satsa mer på att närma sig personerna de älskar.
Taiga bor, pga familjeproblem, ensam i en stor och lyxig lägenhet precis intill Ryuujis lilla hus. Hon börjar spendera stor tid hos honom och hans ensamstående mamma och de kommer närmare varandra än någon annan hittills gjort.
Deras starka vänskap utvecklas (såklart) sakta men säkert till något mer och komplikationer uppstår. Samtidigt genomgår de allihop; Taiga, Ryuuji, Minori, Yuusaku och Kawashima Ami (som är barndomsvän till Yuusaku och går i samma klass som han och de andra tre) svårigheter av alla slag, som t ex vänskapsproblem, familjeproblen och ovisshet om vilka de är och vad de vill göra med sina liv i framtiden.

Toradora är till en början väldigt humoristisk, galen och kanske lite barnslig även... Men ju längre in i serien man kommer förändras allting och den får en allvarligare ton med mycket filosofiska tankar och djupa dialoger. Det känns som om den till än början är avsedd för en yngre publik för att sedan övergå till att passa lite äldre tittare.
Jag gillar verkligen den här serien, även om det inte är det bästa jag sett. Till en början hade jag lite svårt att få grepp om huvudpersonernas karaktärer men det kändes ändå lite mer spännande så, då man inte visste vad man hade att vänta sig. Klart sevärd!

Lisa och jag såg den här filmen i lördags kväll. Den är helt underbar! Handlingen är jättebra, filmen balanserar både lugn och spänning, miljöerna är väldigt välarbetade och tilltalande och karaktärerna är verklighetstrogna. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara stämningen i filmen... Den är liksom filosofisk, tankeväckande, galen, rolig, sorglig... Ja, den har allt som jag älskar! Sevärd!!:)

Har precis sett klart på den otroliga serien Samurai Champloo och känslan jag har kvar är helt galen! Serien är helt obeskrivligt bra och egentligen ger jag mig väl på en lite för stor uppgift när jag ska försöka beskriva HUR pass bra den är.

Samurai Champloo handlar om flickan Fuu som vill ge sig ut för att leta efter "samurajen som doftar av solrosor". Hon är medveten om att hennes resa blir svår att klara av ensam och när hon under våldsamma omständigheter träffar på den unga och våldsbenägna Mugen och den lugna och harmoniska Jin är hon säker på att hon hittat de rätta följeslagarna. Efter att Fuu hjälpt dem att fly undan deras egen avrättning så håller de motvilligt sitt löfte och blir hennes livvakter under resan.

Samurai Champloo utspelar sig under Edo-perioden, är 26 episoder lång och började visas i Japan och USA i maj 2004. Här i Sverige har den bland annat visats på ZTV. Det är en riktig äventyrsserie som innehåller mycket av allt; humor, action, romantik, historia... Och hiphop!

Det jag gillar med Samurai Champloo är att den kombinerar nytt och gammalt, innehåller ett bra soundtrack och visar otroligt snygga fighter. Humorn är sjukt rolig och jag garvar ihjäl mig samtidigt som jag i nästa stund berörs av de allvarligare scenerna. Efter varje episod trodde jag att jag just sett det bästa ur serien, men istället blir den bara bättre och bättre ända fram till slutet som är galet spännande!

Helt klart en sevärd anime!

(I ordning från början till slut. Undviker man gärna spoilers så bör man nog inte se dem)

Igår såg jag två versioner av "En julsaga". "Musse Piggs julsaga" hade jag redan sett en eller två gånger när jag var liten så det var bara en rolig repris. Den andra julsagan är den nya animerade med bland andra Jim Carrey, Colin Firth och Gary Oldman.

Den här filmen var jätterolig men framförallt snygg! Riktigt välgjord in i minsta detalj. Väldigt roligt också att skådespelarna inte bara lånat ut sina röster till sina karaktärer, utan även sina utseenden! Jag visste inte det innan jag började se filmen så jag  började fnissa lite när jag såg de där likheterna! Jag gissade rätt på en del men inte alla för det var en del skådespelare som jag inte kände till sen innan och därför inte kunde känna igen. Jim Carrey är ju bäst som vanligt och även om rösten var väldigt annorlunda jämfört med hur han brukar låta så kände man iallafall igen mycket av hans kroppsspråk genom mr Scrooge.
Helt klart sevärd film!:)

Den här helt underbara filmen handlar om tre hemlösa personer: Miyuki, en tjej som rymt hemifrån, Hana, en energisk och optimistisk transvestit, och Gin, en ganska ohövlig och negativ man. De bor tillsammans i ett fallfärdigt kyffe. På julaftonskvällen hittar de en liten skrikande baby bland en hög med sopor. På en lapp står det "Ta hand om det här barnet" och det finns även en liten nyckel i botten av väskan som babyn låg i.
Deras första tanke är att gå till polisen, men Hana, som låtit sin moderliga sida blomma fram, övertygar Gin och Miyuki om att de istället ska försöka leta rätt på babyns föräldrar, om så bara för att få svar på hur de kunnat överge sitt barn på det sättet.
Trots att de har alla odds emot sig kämpar de för att söka rätt på barnets föräldrar. De stöter på många motgångar och äventyret blir lite mer komplicerat, och mer farligt, än de hade tänkt sig. Men vad gör man inte för det man tycker är rätt? Tack vare sitt sökande kommer de tre även att börja tänka över sina egna liv och deras syn på vad en familj har för betydelse för dem.

Tokyo Godfathers är som en berg-och-dalbana. Det finns ingen hejd på humorn och skratten som följer med den, men det finns även många tillfällen då man inte kan låta bli att bli ordentligt berörd. Det finns så mycket att lära sig av filmen och dess budskap. Saker som har gått fel i livet kan klaras upp, och trots att man själv inte har lyckats skapa det liv man önskade, så kan man ändå göra vad man kan för att någon annan ska kunna det. Man måste dela på det lilla man har!

Lost in translation handlar om Bob Harris (Bill Murray) och Charlotte (Scarlett Johansson), två för varandra okända personer som av olika anledningar hamnat i Tokyo. Bob är en föredetta skådespelare som för tillfället tjänar pengar på att göra whiskey-reklam. Hemma har han fru och barn som börjat bli vana vid att han inte är hemma. Charlotte har just avslutat sina studier på Yale och är i Tokyo pga att hon ville följa med sin man, som är kändisfotograf, på hans jobbresa.
Både Bob och Charlotte kämpar för att kunna klara av kulturchocken så bra som möjligt. De bor på samma hotell, där de spenderar den mesta tiden genom att titta på japanska obegripliga tv-program, simma, filosofera och hänga i hotellbaren. Efter att de fått kontakt upptäcker dem att de, trots den stora åldersskillnaden, har många saker gemensamt. Inte bara det att de båda är ensamma och vilsna i ett land där både kultur och språk är dem främmande, utan även att de båda känner sig osäkra på deras respektive förhållanden. Bob känner att han ofrivilligt håller på att glida ifrån sin familj och Charlotte känner inte igen mannen hon gifte sig med.
Tillsammans ger de sig ut i stadens nattliv och får dela sina upplevelser och tankar. Mellan dem skapas ett starkt band som snart leder till en slags vänskaplig kärlek.

Jag tycker att filmen är både vacker, filosofisk och sympatisk. Man kan känna karaktärernas känsla av utanförskap och hopplöshet men man kan även få sig några skratt när man får dela deras tankar kring Japan och dess kultur. Jag älskar både Bill och Scarlett och de gör sig riktigt bra i rollerna som Bob och Charlotte.

Min nya favoritfilm... Som lämnar kvar en melankolisk känsla i hjärtat när eftertexterna börjar rulla.