BLUE SATURDAY
... With a hint of red.
Ville vara lite för mig själv ikväll och spenderar denna lördag med att dricka kaffe, hoppa i sängen, spela Yoshi's Island och lyssna på Gorillaz nyaste album Fall.
DREAMHACK SUMMER 2011
Har äntligen fått en plats i crew så snart blir det dags att dra till Jönköping igen!
KBT - EGET TEST
Dags för en liten redogörelse här igen. Jag vet att det kanske blir tjatigt i längden angående min terapi men det är en stor grej för mig och jag måste få skriva av mig om det. Samtidigt så hoppas och tror jag att det kanske hjälper andra som bär på handikappande rädslor att kanske också göra något åt dem... Eller bara känna att de inte är ensamma om besvären. Det är ju ändå frivilligt att läsa:)
Jag måste först få medge att jag kan skämmas lite över mina fobier... Och jag kan få för mig att många sitter och skrattar gott åt allt jag skriver. Skrattar åt att jag är så rädd för det här.
Men så länge ingen lämnar några taskiga kommentarer så kan jag nog stå ut med den tanken...
Och nu till saken; Förra gången jag var på terapin, vilket var för två veckor sen eller så, så erbjöd sig min psykolog att ta ett blodprov på sig själv samtidigt som jag skulle vistas i samma rum. Detta är alltså en av alla grejer på min lista över saker som skrämmer mig. Jag var ganska rädd för tanken men ville inte backa för utmaningen.
Det gick bra till en början. Jag klarade att sitta där på en stol en bit ifrån. Höra klicket när sköterskan stack henne i fingret. Sen bad jag henne att visa det stuckna fingret för mig. Jag hade en bild av att blodet bara skulle rinna ut ur fingret och blev förvånad över att det inte ens blödde. Det såg ut som om hon stuckit sig och sen fått låta det läka en dag.
Jag kände att det gick rätt bra. Men efter att vi suttit där ett tag började jag känna mig tröttare och tröttare i huvudet och det som sen utlöste svimningskänslorna var att jag såg att bloddroppen som börjat titta fram ur hennes finger hade blivit pyttelite större. En sån otroligt liten skillnad, men det satte fart direkt och jag kände hur jag började tappa kontrollen. Jag började må illa och synfältet blev mindre och mindre. Försökte ställa mig upp och röra på mig för att trigga igång blodtrycket men det hjälpte endast medans jag rörde på mig. Så fort jag stannade upp försökte min kropp "stänga av" mig. Det höll på jättelänge och jag ville bara försvinna. Jag ville vara hemma. Ligga i min säng och bli tröstad. Men istället blev jag "tvingad" att hela tiden ställa mig upp och hoppa upp och ner, flaxa med armarna. Så fort jag satte mig ner med huvudet mellan benen sa psykologen åt mig att ställa mig upp igen. Ångesten gjorde mig så svettig att jag kände hur det rann svettdroppar längs halsen på mig. Men tillslut... Tillslut vann jag. Jag svimmade inte, och jag började sakta må bättre.
Saken är den... Det är inte blod i sig som jag är rädd för. Det är vad som händer inom mig, när jag ser blod, som gör mig rädd. Jag är rädd för att svimma. Det är äckligt. Hade jag inte blivit svimfärdig av blod hade jag aldrig varit så rädd för det. "Men hade du inte varit rädd hade du inte blivit svimfärdig" tänker ni kanske. Men så är inte riktigt fallet. För att ta den där pyttelilla bloddroppen t ex... Jag tyckte inte att den var obehaglig. Jag blev rädd för att jag kände på mig att kroppen skulle reagera på den. Jag satt hela tiden och väntade på att min hjärna skulle börja lura min kropp att jag är i fara. Det finns ingen fara och jag vet ju det. Men hjärnan håller inte med utan skickar varningssignaler allt vad den orkar.
Jag blev besviken av att jag började må dåligt. Enligt mig var det ett misslyckande. Men min psykolog har försökt övertala mig till att det inte var det. Det hade varit mer konstigt om jag inte reagerat alls, och dessutom visste jag ju innerst inne att det skulle kunna sluta dåligt under mina övningar. Det är ju det som är grejen. Att fortsätta ändå, utsätta sig för skräcken. Och så fort jag började må bra igen visste jag att jag skulle våga göra om det. Flera gånger om så behövs. Ända tills det inte berör mig mer. Jag tänker inte ge upp. Jag är alldeles för förbannad på min egen fobi för att låta den leka med mig längre.
Efter den gången kom jag på en egen idé. En egen övning. Jag är nämligen väldigt säker på att det är omgivningen som spelar allra störst roll. Sjukhusmiljön. Men för att vara helt säker på det så måste jag alltså prova hur jag skulle känna det om jag var någon annanstans. Hemma t ex... I min trygga vrå.
Så... Att blanda tryggt med otryggt. Vara hemma... Men samtidigt gå från att se någon ta stick i fingret till att själv göra det. Jag tänker be min egen sambo att göra det på mig.
Fick med mig tre nålar hem efter att jag varit hos psykologen i onsdags. Två av dem tänker jag be Hans sticka mig med och en tänker jag ta på honom.
To be continued. Wish me luck!
Jag måste först få medge att jag kan skämmas lite över mina fobier... Och jag kan få för mig att många sitter och skrattar gott åt allt jag skriver. Skrattar åt att jag är så rädd för det här.
Men så länge ingen lämnar några taskiga kommentarer så kan jag nog stå ut med den tanken...
Och nu till saken; Förra gången jag var på terapin, vilket var för två veckor sen eller så, så erbjöd sig min psykolog att ta ett blodprov på sig själv samtidigt som jag skulle vistas i samma rum. Detta är alltså en av alla grejer på min lista över saker som skrämmer mig. Jag var ganska rädd för tanken men ville inte backa för utmaningen.
Det gick bra till en början. Jag klarade att sitta där på en stol en bit ifrån. Höra klicket när sköterskan stack henne i fingret. Sen bad jag henne att visa det stuckna fingret för mig. Jag hade en bild av att blodet bara skulle rinna ut ur fingret och blev förvånad över att det inte ens blödde. Det såg ut som om hon stuckit sig och sen fått låta det läka en dag.
Jag kände att det gick rätt bra. Men efter att vi suttit där ett tag började jag känna mig tröttare och tröttare i huvudet och det som sen utlöste svimningskänslorna var att jag såg att bloddroppen som börjat titta fram ur hennes finger hade blivit pyttelite större. En sån otroligt liten skillnad, men det satte fart direkt och jag kände hur jag började tappa kontrollen. Jag började må illa och synfältet blev mindre och mindre. Försökte ställa mig upp och röra på mig för att trigga igång blodtrycket men det hjälpte endast medans jag rörde på mig. Så fort jag stannade upp försökte min kropp "stänga av" mig. Det höll på jättelänge och jag ville bara försvinna. Jag ville vara hemma. Ligga i min säng och bli tröstad. Men istället blev jag "tvingad" att hela tiden ställa mig upp och hoppa upp och ner, flaxa med armarna. Så fort jag satte mig ner med huvudet mellan benen sa psykologen åt mig att ställa mig upp igen. Ångesten gjorde mig så svettig att jag kände hur det rann svettdroppar längs halsen på mig. Men tillslut... Tillslut vann jag. Jag svimmade inte, och jag började sakta må bättre.
Saken är den... Det är inte blod i sig som jag är rädd för. Det är vad som händer inom mig, när jag ser blod, som gör mig rädd. Jag är rädd för att svimma. Det är äckligt. Hade jag inte blivit svimfärdig av blod hade jag aldrig varit så rädd för det. "Men hade du inte varit rädd hade du inte blivit svimfärdig" tänker ni kanske. Men så är inte riktigt fallet. För att ta den där pyttelilla bloddroppen t ex... Jag tyckte inte att den var obehaglig. Jag blev rädd för att jag kände på mig att kroppen skulle reagera på den. Jag satt hela tiden och väntade på att min hjärna skulle börja lura min kropp att jag är i fara. Det finns ingen fara och jag vet ju det. Men hjärnan håller inte med utan skickar varningssignaler allt vad den orkar.
Jag blev besviken av att jag började må dåligt. Enligt mig var det ett misslyckande. Men min psykolog har försökt övertala mig till att det inte var det. Det hade varit mer konstigt om jag inte reagerat alls, och dessutom visste jag ju innerst inne att det skulle kunna sluta dåligt under mina övningar. Det är ju det som är grejen. Att fortsätta ändå, utsätta sig för skräcken. Och så fort jag började må bra igen visste jag att jag skulle våga göra om det. Flera gånger om så behövs. Ända tills det inte berör mig mer. Jag tänker inte ge upp. Jag är alldeles för förbannad på min egen fobi för att låta den leka med mig längre.
Efter den gången kom jag på en egen idé. En egen övning. Jag är nämligen väldigt säker på att det är omgivningen som spelar allra störst roll. Sjukhusmiljön. Men för att vara helt säker på det så måste jag alltså prova hur jag skulle känna det om jag var någon annanstans. Hemma t ex... I min trygga vrå.
Så... Att blanda tryggt med otryggt. Vara hemma... Men samtidigt gå från att se någon ta stick i fingret till att själv göra det. Jag tänker be min egen sambo att göra det på mig.
Fick med mig tre nålar hem efter att jag varit hos psykologen i onsdags. Två av dem tänker jag be Hans sticka mig med och en tänker jag ta på honom.
To be continued. Wish me luck!
DU ÄR VACKER
FALLOUT 3
Nu har jag blivit lite kryare och kan fokusera på annat än att hosta slem och ligga med huvudvärk i soffan, så nu har jag skrivit recensionen till Fallout 3. Hoppas att de flesta orkar läsa och uppskattar det. Ber om ursäkt om det förekommer stavfel. Är fortfarande inte helt klar i huvudet:)
Länge sen jag skrev en spelrecension nu förresten. Har legat lite på latsidan när det kommer till skrivande överhuvudtaget. Nåja, det får det bli bättring på. Det är dock fortfarande bara spel till PS2 och PS3 som gäller eftersom det är det jag kör mest nuförtiden och som jag har färskt i minnet... Men har planer på att börja skriva om spel också för er som har äldre Nintendo-konsoller och inte drar er för att leta upp gamla spel.
En grej bara; Jag har inte spelat Fallout 1 och 2 så jag kommer inte att jämföra Fallout 3 med dessa i recensionen.
Länge sen jag skrev en spelrecension nu förresten. Har legat lite på latsidan när det kommer till skrivande överhuvudtaget. Nåja, det får det bli bättring på. Det är dock fortfarande bara spel till PS2 och PS3 som gäller eftersom det är det jag kör mest nuförtiden och som jag har färskt i minnet... Men har planer på att börja skriva om spel också för er som har äldre Nintendo-konsoller och inte drar er för att leta upp gamla spel.
En grej bara; Jag har inte spelat Fallout 1 och 2 så jag kommer inte att jämföra Fallout 3 med dessa i recensionen.
FALLOUT 3
200 år har gått sedan det ödesdigra kärnvapenkriget år 2077 satte stopp för allt vad lycka heter. När kriget började öppnades stora skyddsvalv upp och de som hade pengar köpte sig en plats i något av dessa för att skydda sig när bomberna började falla. Spelet tar sin början när du som spelare föds i ett av dessa valv, Vault 101. Din mor dör vid födseln men din far tar fullt ansvar för dig och lär dig allt du kan tänkas behöva veta… Hur mycket det nu finns att veta om hur man överlever på en så händelselös och ofarlig plats som ett skyddsvalv...
Vid 19 års ålder vänds plötsligt hela din tillvaro upp och ner när du får veta att din far har trotsat alla regler och tagit sig ut ur valvet. Varken du eller någon annan verkar veta varför. Såklart måste du ta reda på varför farsan gett sig av och i tumultet som uppstått i valvet lyckas du också ta dig ut.
Solen bländar och när ögonen vant sig vid ljuset får du äntligen se hur det ser ut på andra sidan… Du har ingen aning om vilka faror som väntar framför dig eller ens hur du ska gå till väga för att hitta det du söker. Men du har ju i alla fall ett mål... Det gäller bara att försöka att inte bli dödad innan du lyckats uppnå det.
Vid 19 års ålder vänds plötsligt hela din tillvaro upp och ner när du får veta att din far har trotsat alla regler och tagit sig ut ur valvet. Varken du eller någon annan verkar veta varför. Såklart måste du ta reda på varför farsan gett sig av och i tumultet som uppstått i valvet lyckas du också ta dig ut.
Solen bländar och när ögonen vant sig vid ljuset får du äntligen se hur det ser ut på andra sidan… Du har ingen aning om vilka faror som väntar framför dig eller ens hur du ska gå till väga för att hitta det du söker. Men du har ju i alla fall ett mål... Det gäller bara att försöka att inte bli dödad innan du lyckats uppnå det.
Precis som det kanske tjatats mycket om så är Fallout 3 skrattretande likt The Elder Scrolls IV: Oblivion. Skillnaden är att du i Fallout 3 lever i en helt annan tid och magi och pilbågar har dessutom bytts ut mot skjutvapen, minor och… Fat Man?
De gröna skogarna och vackra byarna är ett minne blott och du befinner dig istället i sönderbombade Washington DC och de stora ödemarkerna runtomkring, kallat the Capital Wasteland.
Det som jag älskar med Fallout 3, och även Oblivion, är valfriheten. Det är det som gör det så enormt. Det finns så många olika sätt att ta sig fram på och det är dessutom upp till dig om du vill att folk ska hata eller älska dig. Vid konversationer finns t ex flera svarsalternativ och du väljer helt enkelt ett som du tycker låter bäst. Oförskämd eller ödmjuk, valet är ditt. I olika uppdrag kan du välja hur du vill lösa problemen. Man kan försöka söka fredliga utvägar eller bara gå loss med vapen för att få som man vill. Man kan sabotera eller hjälpa, stjäla eller skänka, döda eller rädda. Upp till dig. Dock leder inte den aggressiva vägen till så många uppdrag (eftersom de flesta går ut på att hjälpa folk), så ibland är det bättre att ligga lite lågt.
Det finns inte mycket som är vid liv i det här spelet. Endast de starkaste överlever i en värld som denna och hade detta varit på riktigt hade garanterat de flesta av de överlevande tagit livet av sig för länge sen. Många lever som vanligt folk i små byar, medans andra tillbringar dagarna genom att tortera, råna och mörda andra människor. De flesta av dessa är s k Raiders, som ger sig på i stort sett alla, skyldig som oskyldig, men ju mer känd och uppmärksammad du blir dyker det upp andra förutom dessa, som är ute efter just dig. Du behöver dock inte alltid resa ensam och klara dig på egen hand. Det dyker upp flera personer i spelet som är villiga att göra dig sällskap och som kan hjälpa dig i strid så länge som du själv vill och du kan när som helst be personen att sluta följa dig.
När du börjar spelet får du välja namn, kön och speciella egenskaper. Kvinna eller man, vilket du än väljer kommer alla konversationer i spelet anpassas till valet. Du får även skräddarsy din karaktärs utseende, men det är egentligen inte lika viktigt eftersom man själv knappt kommer att se sin karaktär framifrån. Fallout 3 är ett riktigt äventyrsspel där även den frommaste av människor kan få känna sig som en riktig tuffing. Ett riktigt bra spel som trots sina buggar och brister och är värd varenda minut av din tid.
De gröna skogarna och vackra byarna är ett minne blott och du befinner dig istället i sönderbombade Washington DC och de stora ödemarkerna runtomkring, kallat the Capital Wasteland.
Det som jag älskar med Fallout 3, och även Oblivion, är valfriheten. Det är det som gör det så enormt. Det finns så många olika sätt att ta sig fram på och det är dessutom upp till dig om du vill att folk ska hata eller älska dig. Vid konversationer finns t ex flera svarsalternativ och du väljer helt enkelt ett som du tycker låter bäst. Oförskämd eller ödmjuk, valet är ditt. I olika uppdrag kan du välja hur du vill lösa problemen. Man kan försöka söka fredliga utvägar eller bara gå loss med vapen för att få som man vill. Man kan sabotera eller hjälpa, stjäla eller skänka, döda eller rädda. Upp till dig. Dock leder inte den aggressiva vägen till så många uppdrag (eftersom de flesta går ut på att hjälpa folk), så ibland är det bättre att ligga lite lågt.
Det finns inte mycket som är vid liv i det här spelet. Endast de starkaste överlever i en värld som denna och hade detta varit på riktigt hade garanterat de flesta av de överlevande tagit livet av sig för länge sen. Många lever som vanligt folk i små byar, medans andra tillbringar dagarna genom att tortera, råna och mörda andra människor. De flesta av dessa är s k Raiders, som ger sig på i stort sett alla, skyldig som oskyldig, men ju mer känd och uppmärksammad du blir dyker det upp andra förutom dessa, som är ute efter just dig. Du behöver dock inte alltid resa ensam och klara dig på egen hand. Det dyker upp flera personer i spelet som är villiga att göra dig sällskap och som kan hjälpa dig i strid så länge som du själv vill och du kan när som helst be personen att sluta följa dig.
När du börjar spelet får du välja namn, kön och speciella egenskaper. Kvinna eller man, vilket du än väljer kommer alla konversationer i spelet anpassas till valet. Du får även skräddarsy din karaktärs utseende, men det är egentligen inte lika viktigt eftersom man själv knappt kommer att se sin karaktär framifrån. Fallout 3 är ett riktigt äventyrsspel där även den frommaste av människor kan få känna sig som en riktig tuffing. Ett riktigt bra spel som trots sina buggar och brister och är värd varenda minut av din tid.
UTSEENDE OCH MILJÖER: 10/10
Det är lätt att glömma att man sitter hemma i soffan med en sketen kontroll i nävarna när man fullkomligt slukas av världen man ser framför sig på tv-skärmen. Det kanske är skitigt. Det kanske är öde. Det kanske är en ren katastrof... Men det är det som är det vackra i spelet. Det känns som om världen står för dina fötter och det finns inget som hindrar dig från att upptäcka ALLT. Landskapen är otroligt verklighetstrogna, städerna är snyggt och fantasifullt uppbyggda och detaljer lider det inte brist på. Ljus och ljud är väl anpassat till miljöerna i spelet.
Utforska ödemarken, storstaden, tunnelbanor, fabriker, bibliotek, byar och museum. Räkna dock inte med att något av detta fungerar så som det en gång gjorde. Tunnelbanorna är knappast i bruk och fabrikerna står stilla... Men det är fortfarande en vacker syn, på sitt sätt!
Utforska ödemarken, storstaden, tunnelbanor, fabriker, bibliotek, byar och museum. Räkna dock inte med att något av detta fungerar så som det en gång gjorde. Tunnelbanorna är knappast i bruk och fabrikerna står stilla... Men det är fortfarande en vacker syn, på sitt sätt!
KONCEPT: 9/10
Jag kan inte rå för det; jag älskar alla spel som handlar om misär, skräck, våld, överlevnad, förstörelse osv. Det finns mycket sånt i vår värld och att uppleva det i spel är väl mitt sätt att hantera det och vända det till något spännande och inte bara hemskt… Eller något sånt. Eller så är det bara så att hemska saker fascinerar mig. Ju sjukare det är, desto bättre… Och det finns mycket i Fallout 3 som är just sjukt.
MUSIK OCH LJUD: 9/10
Utan bakgrundsmusiken skulle spelet kännas lika dött som själva världen man spelar i. Den bidrar till att uppehålla stämningen genom hela spelet och det märks att det lagts ner stor möda på valet av musik. Musiken är som sagt väl anpassat till omgivningen. Den är lugn, sorglig och vacker när du springer genom ödemarkerna. Kall, mystisk och skrämmande när du söker igenom de övergivna byggnaderna… Och dramatisk och hetsk när du står inför en hotande fara. Även de små ljuden bidrar till att behålla verklighetskänslan. Glasen klirar om de råkar slå emot varandra, tallrikarna skräller när de slår i backen, och ljudet av dina fotsteg skvallrar om vilket underlag du går på. Det finns ett ljud för varje litet föremål.
KONTROLL/STYRNING: 10/10
Jag är verkligen ingen hejare på att sikta och pricka rätt men det har sällan berott på vilket spel det handlar om. Jag är bara allmänt dålig på den fronten. Jag skjuter och jag skjuter i ren panik men träffar bara allting runtom själva ”måltavlan”!:P Som tur är finns det en funktion som kallas V.A.T.S (Vault-Tec Assisted Targeting System) som låter dig stanna upp och ta en närmare titt på din måltavla. Du kan med hjälp av V.A.T.S. sikta på olika delar av din fiendes kropp och kan även se i procent hur stor chansen är att du träffar, och hur mycket skada skottet kommer att ta. Inte så verklighetstroget, men fruktansvärt praktiskt!
När det kommer till att röra sig som t ex springa, hoppa, ta fram vapen osv flyter det däremot på ordentligt. Många kanske tycker att Fallout 3 funkar bäst som PC-spel, men jag är en van användare av handkontrollen så för mig är det alltid det som känns bäst. Jag tycker att man kan röra sig riktigt smidigt genom spelet, vilket såklart är en stor fördel om man måste fly för livet. Man kan snabbt skifta mellan första- och tredjepersonsvy och din Pip-Boy 3000, som är din oumbärliga ”fickdator”, sort of, är lätt att lära sig.
När det kommer till att röra sig som t ex springa, hoppa, ta fram vapen osv flyter det däremot på ordentligt. Många kanske tycker att Fallout 3 funkar bäst som PC-spel, men jag är en van användare av handkontrollen så för mig är det alltid det som känns bäst. Jag tycker att man kan röra sig riktigt smidigt genom spelet, vilket såklart är en stor fördel om man måste fly för livet. Man kan snabbt skifta mellan första- och tredjepersonsvy och din Pip-Boy 3000, som är din oumbärliga ”fickdator”, sort of, är lätt att lära sig.
FIENDER: 7/10
Det här är en framtida värld, totalförstört av kärnvapenkriget. Det är oundvikligt att drabbas av radioaktivitet och vissa har ju uppenbarligen legat lite för länge i skiten, om man säger så. Det finns djur... Men de ser inte ut som djuren för 200 år sedan. De har blivit lite större, lite argare... Och deras skinn ser lite ut som om det har vänts ut och in. Korna har fått ett extra huvud att beta med också. Men de lite ”mindre” djuren är ändå ingenting emot de större mänskligare varelserna du stöter på i spelet. Det kryllar av så kallade supermutanter som är nästan dubbelt så stora som du och som dessutom ogillar alla utom sin egen sort. En supermutant är helt okej att handskas med… Men det blir genast lite svettigare när de är fler och skotten viner från alla håll. Sen har vi som sagt alla raiders och andra människor som är ute efter att göra livet surt för dig. De finns överallt. Antingen ligger de i bakhåll, eller så råkar du själv ramla in i dem.
UNDERHÅLLNING: 8/10
Det finns inget snack om saken; Fallout 3 har roat mig många många timmar och fått mig att glömma omvärlden totalt vissa perioder. Jag vill bara ha mer, mer, mer och vill inte se något slut på det. Dessvärre är det just slutet som är problemet, och det som drar ner betyget en aning. Huvuduppdraget må vara välarbetat, och att börja med det är dessutom ett bra sätt att snabbt komma in i spelet, men det känns faktiskt lite kort. Och inte nog med det. Är det första gången du spelar spelet och inte riktigt vet när eller hur det kommer att sluta så kanske du råkar göra som jag och spela alldeles för länge på huvuduppdraget tills du tillslut inte kan dra dig ur längre. Jag gjorde det misstaget och hade ingen tillräckligt gammal sparfil för att kunna fortsätta spela med samma karaktär men strunta i huvuduppdraget, så jag fick börja om från början igen. Det kändes inte allt för uppmuntrande. Dessutom kan man endast gå upp till level 20. Att fortsätta spela efter det känns inte riktigt lika givande längre eftersom man inte längre får XP för sina ansträngningar.
En annan grej som drar ner betyget lite är bristen på händelser på olika platser i spelet. Det finns jättemycket att upptäcka och många platser att kolla upp, men många av dessa ger ingenting. Man kan hitta vapen och pengar (Kapsyler... Man handlar med kapsyler(!) i det här spelet:P) och allt möjligt. Men det jag vill ha är uppdrag och händelser! Något att göra på alla platser... Och det är inte alltid den möjligheten uppstår.
En annan grej som drar ner betyget lite är bristen på händelser på olika platser i spelet. Det finns jättemycket att upptäcka och många platser att kolla upp, men många av dessa ger ingenting. Man kan hitta vapen och pengar (Kapsyler... Man handlar med kapsyler(!) i det här spelet:P) och allt möjligt. Men det jag vill ha är uppdrag och händelser! Något att göra på alla platser... Och det är inte alltid den möjligheten uppstår.
SJUKA DAGAR, LYCKLIGA DRÖMMAR
Har varit sjuk sen innan helgen och det verkar inte ta slut än på ett tag. Känner mig väldigt luddig i huvudet, halsen kittlar och värker och näsan fortsätter att bjuda på otrevligheter. Jag är så trött, samtidigt som jag inte kan sova ut ordentligt för att jag vaknar till av minsta lilla och inte kan somna om för att halsen och resten av kroppen känns förjävlig. Har mestadels läst och spelat Fallout New Vegas.
Jag har haft saker att skriva här på bloggen egentligen, men det känns som om jag inte kan tänka klart. Jag kan inte formulera mig utan ansträngning och jag läser saker utan att förstå vad det faktiskt står. Jag vet knappt vad det är för veckodag. Har gissat fel flera gånger den senaste veckan.
Hade förresten en konstig dröm inatt som till min förvåning slutade lyckligt. Jag drömde att jag var med familjen på något ställe nära vatten. Kanske var det utomlands på något soligt badställe. Det fanns ett enormt shoppingcentrum nära stranden också och många motorvägar i närheten. Jag kommer ihåg att jag och några, som jag inte kommer ihåg vilka det var, var på väg därifrån när vi såg en stor tsunami torna upp sig bakom oss och vi började springa allt vad vi kunde. Vi spolades med men hakade oss fast i.. Öh.. Ett träd? Och när jag höll mig fast där kom jag på att min mamma och min lillebror var kvar i shoppingcentret som då nästan var helt täckt med vatten. Jag började simma i vattnet längs med en husvägg tillbaka mot centret för att leta efter dem, men så såg jag min mamma guppandes i vattnet på väg mot mig. Jag tog tag i henne och hon levde. Och så dök även min lillebror upp och mådde också bra. Jag kommer ihåg att jag grät som en idiot och var så lycklig, så jävla lycklig.
Jag drömmer (mest dagdrömmer) ofta om att hemska saker ska hända, eller händer, min familj. Jag föreställer mig alltid jättehemska saker och mår så fruktansvärt dåligt av det. Oftast dör de i mina drömmar och jag vaknar med den mest hjärtskärande ångest man kan känna.
Men inte inatt. Inatt överlevde min familj! Det måste vara ett gott tecken. Och jag hoppas att det tecknet betyder att jag inte är riktigt lika rädd längre.
Jag måste sluta fantisera om allt som är sorgligt.
RECEPT PÅ COLA, ENLIGT GRANNUNGEN
- Vet du hur man gör cola?
- Hur då?
- Jo man tar socker...
- Ah.
- Och sen tar man vatten...
- Mm.
- Och så socker igen...
- Ah?
- Och sen... Mm... Lite salt!! Så blir det cola!!!
- ÅÅH!!
Grannungarna lär varandra allt de kan.
- Hur då?
- Jo man tar socker...
- Ah.
- Och sen tar man vatten...
- Mm.
- Och så socker igen...
- Ah?
- Och sen... Mm... Lite salt!! Så blir det cola!!!
- ÅÅH!!
Grannungarna lär varandra allt de kan.
DYRT POKEMON-SPEL
Klicka för större bilder
Hahahahaha! Har ni sett att Elgiganten säljer Pokémon Diamond för 99 999 kr?;) Värsta rean! Skulle söka på Pokémon Pearl nyss men fick upp Diamond istället och då fick jag se det här. Kul att lägga det i kundvagnen och betala 100 000 spänn? Pay up!>XD
DRAGONFLY
Klicka på bilden för att se den i ett större format!
Då var den färdig! Väldigt somrig, eller hur? Hade inte direkt någon särskild tanke bakom bilden (som om jag brukar ha det...) och jag har för övrigt inte så mycket att säga om den. Som vanligt tecknad i PS CS2 med ritplatta.
Då var den färdig! Väldigt somrig, eller hur? Hade inte direkt någon särskild tanke bakom bilden (som om jag brukar ha det...) och jag har för övrigt inte så mycket att säga om den. Som vanligt tecknad i PS CS2 med ritplatta.
SOLSKEN OCH PLASTANKOR
Hans
Ankuuuur
Igår åkte jag, Hans och några kompisar till Söderköping för att gå på marknaden. Fast vi kom alla fram till att det enda vettiga som finns att köpa på marknader är sånt som är ätbart. Om ens det, tänker jag. Hans köpte iallafall kryddor och lyckades även bli erbjuden en tomatplanta helt gratis av en tant som fattade tycke för honom och hans växtintresse, haha:P
Ah just det. Det var ett litet ankrace också enligt tradition och det var första gången jag såg det. Kan det bli mycket lantligare än såhär?
Ah just det. Det var ett litet ankrace också enligt tradition och det var första gången jag såg det. Kan det bli mycket lantligare än såhär?
NEW VEGAS
Har spelat klart Fallout 3 för ett tag sen och har lite ris och ros att ge i en kommande recension. Fick dessutom låna Fallout New Vegas av en kompis igår... Så nu är jag igång igen!X3
INATT
Kaos i mitt huvud. Ångest i min kropp.
Hoppas att jag får drömma en sån där spännande dröm igen, precis som igår.
Hoppas att jag får drömma en sån där spännande dröm igen, precis som igår.
GO TO HELL LEXMARK
Jag skulle bara sitta i en halvtimme och skriva ut texthäften till min pojkväns band... Och så slutar det som vanligt med att jag tvingas sitta med skiten i flera flera timmar för att skrivarhelvetet ska jävlas och skriva ut en massa fula exemplar med ränder och saknade färger. Och så får den fel på skrivhuvudet och när man försöker fixa det så blir det likadant igen. Jag hatar min skrivare så jävla mycket just nu. Den slukar färger och spottar ut oanvändbara bilder. Och garantin har förresten gått ut för några månader sen, passande nog.
Jag bara önskar att jag hade pengar till att köpa en annan, ny skrivare. Men så får jag dras med den här skithögen. Nåja, scannern är det ju iallafall inte något fel på... Alltid något.
Jag bara önskar att jag hade pengar till att köpa en annan, ny skrivare. Men så får jag dras med den här skithögen. Nåja, scannern är det ju iallafall inte något fel på... Alltid något.
DAGEN HAR HITTILLS BESTÅTT AV...
Har inte gjort särskilt mycket idag. Ligger i sängen och dricker te fram framför Toradora! och väntar på bättre tider eller något sånt. Känner mig verkligen inte kry idag...
Ps. Har bara sett sju episoder av animen ännu och hittills känner jag att den är sådär. Skriver mer om den när jag sett klart hela istället. Vem vet, den kanske blir bättre:)
Ps. Har bara sett sju episoder av animen ännu och hittills känner jag att den är sådär. Skriver mer om den när jag sett klart hela istället. Vem vet, den kanske blir bättre:)
OCH SÅ VIDARE
Idag var jag som sagt/skrivet hos psykologen igen. Nu har jag dessutom varit där tillräckligt många gånger för att få frikort och sånt smakar ju alltid gott.
Vi började dagens övning med att gå in på toaletten och smeta in oss med handsprit. Jag har svårt för det, doften alltså... Men bara ibland, så det kändes inte så svårt.
Efteråt var det bara att upprepa förra gångens övning och besöka provrummet igen. Den här gången bestämde vi dock att jag skulle gå lite längre och utsätta mig för sånt som hör blodprov till. Jag blev direkt skräckslagen när hon nämnde den där nålen ni ser ovan (som man använder när man tar blodprov i fingret). Jag har bara ett enda minne av en sån och jag var rätt liten då. Jag kommer ihåg klickljudet den gav ifrån sig när den stack mig och själva upplevelsen var ju såklart inte heller så trevlig.
Idag fick jag hålla i en sån. Eller i två olika rättare sagt. Jag fick utlösa den själv och blev lite förvånad över hur felaktig min bild av nålen var. Jag hade räknat med att den skulle fara ut typ en halv cm ur det där plastskyddet som ett litet spjut och bah "Kschhhh!!" *klyver luften* innan den skulle försvinna in i sitt bo igen. Men så hann jag istället inte ens se den!? Så odramatiskt egentligen.
Vidare fick jag ta del av handspriten igen och låtsas att jag förberedde mitt eget finger för att stickas genom att tvätta det och efter det hålla den redan utlösta nålen mot fingret.
Allt gick bra. Jag fick ingen ångestattack utan slapp undan med att bara behöva ställa mig upp då och då och röra på mig (för att undvika att blodtrycket sjunker och då slippa bli yr eller svimma). Kände mig väldigt psykiskt utmattad efteråt, precis som förra gången, men jag kunde gå hem med ett leende. Och jag finner inte ord för hur underbara min psykolog och sjuksköterskan i provrummet är. Så uppmuntrande och stöttande att man blir alldeles rörd.
Sjuksköterskan berättade att hon tycker att det är fantastiskt att man idag kan få hjälp mot sina rädslor. Hon hade velat få hjälp och stöd när hon var ung (och lika rädd som jag) men ingen tog hänsyn till hennes rädslor och det var bara att träla sig igenom svårigheterna på egen hand utan uppmuntran utifrån.
Vi började dagens övning med att gå in på toaletten och smeta in oss med handsprit. Jag har svårt för det, doften alltså... Men bara ibland, så det kändes inte så svårt.
Efteråt var det bara att upprepa förra gångens övning och besöka provrummet igen. Den här gången bestämde vi dock att jag skulle gå lite längre och utsätta mig för sånt som hör blodprov till. Jag blev direkt skräckslagen när hon nämnde den där nålen ni ser ovan (som man använder när man tar blodprov i fingret). Jag har bara ett enda minne av en sån och jag var rätt liten då. Jag kommer ihåg klickljudet den gav ifrån sig när den stack mig och själva upplevelsen var ju såklart inte heller så trevlig.
Idag fick jag hålla i en sån. Eller i två olika rättare sagt. Jag fick utlösa den själv och blev lite förvånad över hur felaktig min bild av nålen var. Jag hade räknat med att den skulle fara ut typ en halv cm ur det där plastskyddet som ett litet spjut och bah "Kschhhh!!" *klyver luften* innan den skulle försvinna in i sitt bo igen. Men så hann jag istället inte ens se den!? Så odramatiskt egentligen.
Vidare fick jag ta del av handspriten igen och låtsas att jag förberedde mitt eget finger för att stickas genom att tvätta det och efter det hålla den redan utlösta nålen mot fingret.
Allt gick bra. Jag fick ingen ångestattack utan slapp undan med att bara behöva ställa mig upp då och då och röra på mig (för att undvika att blodtrycket sjunker och då slippa bli yr eller svimma). Kände mig väldigt psykiskt utmattad efteråt, precis som förra gången, men jag kunde gå hem med ett leende. Och jag finner inte ord för hur underbara min psykolog och sjuksköterskan i provrummet är. Så uppmuntrande och stöttande att man blir alldeles rörd.
Sjuksköterskan berättade att hon tycker att det är fantastiskt att man idag kan få hjälp mot sina rädslor. Hon hade velat få hjälp och stöd när hon var ung (och lika rädd som jag) men ingen tog hänsyn till hennes rädslor och det var bara att träla sig igenom svårigheterna på egen hand utan uppmuntran utifrån.
