Lost in translation handlar om Bob Harris (Bill Murray) och Charlotte (Scarlett Johansson), två för varandra okända personer som av olika anledningar hamnat i Tokyo. Bob är en föredetta skådespelare som för tillfället tjänar pengar på att göra whiskey-reklam. Hemma har han fru och barn som börjat bli vana vid att han inte är hemma. Charlotte har just avslutat sina studier på Yale och är i Tokyo pga att hon ville följa med sin man, som är kändisfotograf, på hans jobbresa.
Både Bob och Charlotte kämpar för att kunna klara av kulturchocken så bra som möjligt. De bor på samma hotell, där de spenderar den mesta tiden genom att titta på japanska obegripliga tv-program, simma, filosofera och hänga i hotellbaren. Efter att de fått kontakt upptäcker dem att de, trots den stora åldersskillnaden, har många saker gemensamt. Inte bara det att de båda är ensamma och vilsna i ett land där både kultur och språk är dem främmande, utan även att de båda känner sig osäkra på deras respektive förhållanden. Bob känner att han ofrivilligt håller på att glida ifrån sin familj och Charlotte känner inte igen mannen hon gifte sig med.
Tillsammans ger de sig ut i stadens nattliv och får dela sina upplevelser och tankar. Mellan dem skapas ett starkt band som snart leder till en slags vänskaplig kärlek.

Jag tycker att filmen är både vacker, filosofisk och sympatisk. Man kan känna karaktärernas känsla av utanförskap och hopplöshet men man kan även få sig några skratt när man får dela deras tankar kring Japan och dess kultur. Jag älskar både Bill och Scarlett och de gör sig riktigt bra i rollerna som Bob och Charlotte.

Min nya favoritfilm... Som lämnar kvar en melankolisk känsla i hjärtat när eftertexterna börjar rulla.