Många har redan skrivit om det här. I text och bild har många visat sin sorg angående katastroferna i Japan och nyheter i alla dess former fylls med rubriker och foton man önskar att man aldrig skulle ha behövt se. Olyckorna verkar aldrig ta slut och här sitter man på andra sidan jordklotet och kan inte ens föreställa sig känslan och synen som de drabbade tvingas uppleva. Bilderna, videoklippen, texterna.. Allt känns så overkligt, som en mardröm. Men det är inte här som faran befinner sig och det är inte framför mina ögon som mardrömmen blivit verklighet... Och ändå knyter det sig i min mage varje gång jag slår på tv:n, bläddrar i tidningen, klickar mig fram på nätet. Man letar självklart efter några som helst goda nyheter, nyheter som kan tyda på hopp... Men det kommer aldrig några.

Det sker många katastrofer i världen och jag kan självklart undra varför jag bryr mig desto mer nu än när andra länder drabbas. Man ska ju inte göra skillnad på människor och människor säger man ju. Men alla har vi våra hjärtefrågor och man kan kanske inte bry sig lika mycket om precis allt och alla.
Just nu ligger strålkastarljuset på en av de saker som ligger mig närmast hjärtat, och därför bryr jag mig extra mycket.

Många personer har redan tagit orden ur munnen på mig och ett tag undrade jag varför jag ens skulle nämna något om det här i min blogg när så många redan skrivit om det. Men nu känner jag att det inte spelar någon roll. Jag vill också! Vill också tala om att mina tankar går till det utsatta Japan. Varje dag. Det hjälper inte praktiskt sett, men vad mer ska man göra än att skänka just tanke och pengar när man är så långt ifrån de drabbade? Allt stöd är viktigt... Och det får inte glömmas bort.

Förresten måste jag härmed rätta mig själv. En mycket god nyhet fanns att skåda på DNs framsida idag. Nämligen bilden längst upp som föreställer en fyra månader gammal flicka (även på andra bilden) som hittats vid liv och fått återförenas med sin pappa efter att ha varit försvunnen i tre dagar.

Jag skulle återkomma när jag hade något lite roligare att komma med... Och det har jag nu! Rolig sak för mig iallafall.
I flera år har jag nämligen velat åka till simhallen här i stan och börja motionssimma. Simning är bland det härligaste jag vet men pga psykiska problem har jag länge funnit det svårt att orka med att ta mig till simhallen. Det handlar om osäkerhet pga utsattheten jag känner i bikini, tvivel på min egen fysiska förmåga när jag anstränger mig och en rädsla för att göra bort mig på något sätt.
Igår... Igår! hände det! Jag åkte dit, helt ensam och simmade runt i ca 50 minuter! Tog en paus på ett par minuter några gånger men det var så härligt att få simma att jag egentligen inte ville stanna. Gjorde det bara pga rekommendation.
Det var längesen jag var i simhallen som sagt men allt såg i stort sett ut som förr om man bortser från alla nya barnbassänger som dykt upp. Allt är så härligt. Doften av schampoo och klor, lagom slitna skåp (där man numer måste ta med eget lås, tur att jag hade kollat upp det på hemsidan först!), rena fina golv (utom i omklädningsrummen), fula illustrationer under läktarna (men jag älskar dem ändå, måtte de aldrig tas bort) och labyrintmönstret i taket som man kan vila ögonen på när man simmar ryggsim. Och ett stort plus för temperaturen! Nästan 30 grader!
Jag åkte dit då det var motionssimning till musik och hela hallen var nersläckt med en massa tända ljus runt bassängen, men två strålkastare vid utomhusbadet lös in litegrann genom glasväggarna och fick vattnet att lysa turkost och jag njöt av att se mina fötter lysa under vattnet när jag satt och tog en paus.