JAG VILL OCKSÅ
Bildkälla: DN.se
Det sker många katastrofer i världen och jag kan självklart undra varför jag bryr mig desto mer nu än när andra länder drabbas. Man ska ju inte göra skillnad på människor och människor säger man ju. Men alla har vi våra hjärtefrågor och man kan kanske inte bry sig lika mycket om precis allt och alla.
Just nu ligger strålkastarljuset på en av de saker som ligger mig närmast hjärtat, och därför bryr jag mig extra mycket.
Många personer har redan tagit orden ur munnen på mig och ett tag undrade jag varför jag ens skulle nämna något om det här i min blogg när så många redan skrivit om det. Men nu känner jag att det inte spelar någon roll. Jag vill också! Vill också tala om att mina tankar går till det utsatta Japan. Varje dag. Det hjälper inte praktiskt sett, men vad mer ska man göra än att skänka just tanke och pengar när man är så långt ifrån de drabbade? Allt stöd är viktigt... Och det får inte glömmas bort.
Förresten måste jag härmed rätta mig själv. En mycket god nyhet fanns att skåda på DNs framsida idag. Nämligen bilden längst upp som föreställer en fyra månader gammal flicka (även på andra bilden) som hittats vid liv och fått återförenas med sin pappa efter att ha varit försvunnen i tre dagar.
sv: Alltså, verkligen tack så hemskt mycket! Jag blir alldeles rörd <3
Det går inte att beskriva vad jag känner för Japan och alla som bor där, Asien och Japan känns som mitt riktiga hem och jag älskar alla människor i dom delarna i Asien.
Jag känner att jag inte bara kan sitta och gråta medan jag ser all förödelse. Jag måste donera alla pengar jag kan och även göra så många som möjligt uppmärksammade på det här.
Jag hoppas att du också gör vad du kan!
Kramar <3
Kanske är känslokallt, men den här gången kan jag inte riktigt bry mig. Eller jo, jag bryr mig som så att jag tycker det är sorgligt att så många fick sina hem förstörda och dog, och för att mänskligheten är så korkad att den fortsätter att använda sig av kärnkraftverk trots riskerna... men annars är jag inte så påverkad som jag brukar vara. Normalt sett brukar jag sitta och lipa som en liten unge till sådant här, men nu har jag inte gjort det utan mest suckat och sagt: "fy fan för världen alltså." Egentligen vet jag inte ens om jag borde ha dåligt samvete för att jag inte bryr mig mer, eftersom att japanerna ändå inte blir hjälpta vare sig av mitt suckande ELLER tårar, men det är intressant att spekulera i varför jag påverkas så mycket mindre denna gång. Har världen gjort mig så känslokall, kan jag inte längre påverkas med tanke på all skit som händer, eller är det bara en period jag är inne i?
