Som jag skrev tidigare så råkade jag bli bränd av en cigg på midsommarafton. Det slog mig imorse att det ser ut som om jag klämt en enorm finne i tinningen! Muuums!!:P Jag hoppas, hoppas verkligen inte att det blir ett ärr. Jag kan stå ut med ärr vart som helst utom i ansiktet!:'<

Jag köpte ett helt vanligt troll och en separat mössa som jag sydde fast i håret på det. Sydde även en liten fluga och limmade fast:) Kostymen hade han redan från början så den behövde jag inte sy själv! Tur det;)
Btw, vad gott dessa troll luktar!! Haha:P

Idag blev det en lång sovmorgon. Morris kom och var kelsjuk och då ville jag inte gå upp ur sängen. Han är liksom pappas pojke, medans Tornado hellre ligger hos mig, så jag passade på att ta tillfället i akt och gosa järnet. Inte förrän vid halv två steg jag upp och kroppen känns lagom trög idag.

Tio dagar har gått sen senaste inlägget. Jag har ägnat bloggen någon tanke då och då men jag har helt enkelt inte funnit energin till att i text försöka få ner allt som hänt osv. Dessutom känns det som om dagarna verkligen flyger förbi. När jag tycker att det bara har gått ett par dagar så har det egentligen gått en vecka, haha:P


Men för att dra en liten kort redogörelse för vad som har hänt sen sist nu då!

Den 16:e tog min stora lillebror studenten! Kunde knappt fatta att det var "lilla" Simon som tågade ut ur skolan tillsammans med klassen. Så stor och stilig i finkläder och studentmössan på huvudet. Snyft:') Det blev en väldigt fin dag med vackert väder och trevligt sällskap ute på landet hos mamma.

Dagen efter studentdagen åkte jag och brorsan till Jönköping och det efterlängtade Dreamhack! Jag jobbade i ett team som jag inte jobbat i tidigare och fick lära känna flera nya människor som allihop var otroligt trevliga och roliga! Ingen dum helg det där!:)

Dagen efter att jag kommit hem från Dreamhack hade jag psykologtid. Skriver mer om det senare för det krävs alltid lite mer förklaring kring vad som händer på terapin:)

I torsdags hade jag tandläkartid. Jag brukade alltid vara livrädd när jag skulle till tandläkaren, men det märks verkligen att jag blivit lite modigare och inte lika nervös som tidigare. Var inte det minsta rädd och hela besöket tog typ en kvart. Inga hål som vanligt och jag hade inte ens särskilt mycket tandsten att ta bort. Så skönt! Efteråt tog jag en fika med en kompis och det var verkligen på tiden för vi träffas inte så ofta!

På midsommarafton var jag hemma hos en kompis här i stan. Det blev kransknytning, lekar och lite mat. Mycket trevligt kväll. Dock fick jag årets första myggbett (jag har haft tur hittills) och en lättare urinvägsinfektion (hur kan jag lyckas få det t o m på sommaren??). Dessutom lyckades någon, som jag inte kan komma ihåg vem det var, bränna mig i tinningen med sin cigg. Så nu är jag lite skinnflådd där:S

Igår blev det lite filmkväll hos en kompis. Skön kväll med godis, chips och bra film!

Usch, det var ett tag sedan jag tecknade nu... Och särskilt på den här. Måste skärpa till mig för just nu känns det som om jag håller på att tappa greppet om den här teckningen. Så mycket kvar...
Pepp pepp, kom till mig!!>:O

Efter rekommendation beställde jag, för ett bra tag sen, Norwegian Wood. Jag hade nästan glömt hämta ut boken men i fredags kom jag ihåg det! Hoppas att den är lika bra som den verkar.

Någon som har läst den?

Igår färgade jag med henna för första gången. Fick instruktioner med mig från butiken så det var inte så jättesvårt. Konsistensen på färgblandningen blev inte direkt "som vispad grädde" (på hemsidan står det ovispad och på pappret jag fick med mig stod det vispad! Hallå!?), men tillräckligt tjock för att det skulle gå att fördela ordentligt i hela håret. Blandningen såg brungrön ut vilket gjorde mig lite nervös, men under allt brungrönt kladd väntade en skarp rödbrun färg som jag är jättenöjd med. Nu har hårbotten exakt samma färg som topparna! Så blek som jag redan är så fattas det bara en hög med fräknar i ansiktet för att folk nog skulle tro att jag är naturligt rödhårig!:)
Jag lät hennafärgen sitta i i ca 4 timmar. Den första timmen hade jag inte plastfolie runt huvudet men sen kändes det mer praktiskt att ha det, så i tre timmar gick jag runt med ett inplastat huvud här hemma! Fattades bara att jag hade varit tvungen att gå utanför dörrenX)
Jag är som sagt jättenöjd och det absolut bästa är att den stora hennakakan som jag köpte på lush kommer räcka ca 4-5 ggr till mitt hår och endast kostade 120 spänn! Jag kan säga att jag, innan jag köpte henna, köpte en vanlig hårfärg som kostade exakt 120 kr. Jag råkade dock klanta mig "lite" och blanda i efterbehandlingen tillsammans med vanliga färgblandningen så det var bara att kasta:'( Tur i oturen kan jag tycka nu!

Det är så det låter i mitt huvud när jag ska försöka samtala med hjärnan (som jag förresten är helt övertygad om ser ut som ett av de där större träden ovan). Bluäbläblu! Bluaaerrrgh! Inte lätt när man inte kan fatta vart tiden tar vägen samtidigt som man ska försöka minnas vad det var man gjorde igår, eller för några timmar sen.
Idag var jag på stan och köpte Henna-färg till håret. Ska försöka mig på det imorgon. Första gången jag testar det så jag hoppas på att det inte slutar med katastrof och färg överallt.
Imorgon är det inte bara färgningsdags utan även psykologdags, igen. Jag har ju mitt lilla test att prata om, som inte har gått så bra som jag hade tänkt mig... Jag skulle ju ta stick i fingret på mig själv, om ni minns? Trodde att jag skulle klara det utan minsta problem, men det gjorde jag inte utan mådde illa och blev svimfärdig varje gång! Inte det minsta rädd för sticket... Men mår dåligt ändå. Suck på mig!:/

Long time no see!
Jag har blivit bedrövligt dålig på att blogga... Och att sitta vid en dator ö h t ärligt talat. Det är ju iof bara tacksamt, men det har med dålig koncentrationsförmåga att göra så egentligen är det inte en hit precis.

Jag har tagit tag i mitt hemska hår och gjort något åt det nu. Jag var hos frisören igår och kom hem med en kort frisyr som jag känner att jag trivs rätt bra i. Jag står inte ut med långt hår och tycker inte att det passar min ansiktsform alls när det är utsläppt (skulle ha tagit en "före"-bild när det var utsläppt men det glömde jag bort). Jag hade det ju alltid i toffs och det såg ju lite (nej mycket) tråkigt ut framifrån.

Jag passade på att bleka håret när jag kommit hem igår och nu är tanken att jag ska färga det lika rött överallt. Hårbotten har nämligen fortfarande kvar sin utväxt för det blekte jag knappt.
Jag har dock blivit lite sugen på att blondera det till en ljus askblond färg... Men det kanske får vänta. det är ju dessutom ganska mycket jobb som väntar då eftersom det är ett helvete att få ur röda pigment ur håret när de väl bosatt sig där:S

Ville vara lite för mig själv ikväll och spenderar denna lördag med att dricka kaffe, hoppa i sängen, spela Yoshi's Island och lyssna på Gorillaz nyaste album Fall.

Har äntligen fått en plats i crew så snart blir det dags att dra till Jönköping igen!

Dags för en liten redogörelse här igen. Jag vet att det kanske blir tjatigt i längden angående min terapi men det är en stor grej för mig och jag måste få skriva av mig om det. Samtidigt så hoppas och tror jag att det kanske hjälper andra som bär på handikappande rädslor att kanske också göra något åt dem... Eller bara känna att de inte är ensamma om besvären. Det är ju ändå frivilligt att läsa:)

Jag måste först få medge att jag kan skämmas lite över mina fobier... Och jag kan få för mig att många sitter och skrattar gott åt allt jag skriver. Skrattar åt att jag är så rädd för det här.
Men så länge ingen lämnar några taskiga kommentarer så kan jag nog stå ut med den tanken...

Och nu till saken; Förra gången jag var på terapin, vilket var för två veckor sen eller så, så erbjöd sig min psykolog att ta ett blodprov på sig själv samtidigt som jag skulle vistas i samma rum. Detta är alltså en av alla grejer på min lista över saker som skrämmer mig. Jag var ganska rädd för tanken men ville inte backa för utmaningen.
Det gick bra till en början. Jag klarade att sitta där på en stol en bit ifrån. Höra klicket när sköterskan stack henne i fingret. Sen bad jag henne att visa det stuckna fingret för mig. Jag hade en bild av att blodet bara skulle rinna ut ur fingret och blev förvånad över att det inte ens blödde. Det såg ut som om hon stuckit sig och sen fått låta det läka en dag.
Jag kände att det gick rätt bra. Men efter att vi suttit där ett tag började jag känna mig tröttare och tröttare i huvudet och det som sen utlöste svimningskänslorna var att jag såg att bloddroppen som börjat titta fram ur hennes finger hade blivit pyttelite större. En sån otroligt liten skillnad, men det satte fart direkt och jag kände hur jag började tappa kontrollen. Jag började må illa och synfältet blev mindre och mindre. Försökte ställa mig upp och röra på mig för att trigga igång blodtrycket men det hjälpte endast medans jag rörde på mig. Så fort jag stannade upp försökte min kropp "stänga av" mig. Det höll på jättelänge och jag ville bara försvinna. Jag ville vara hemma. Ligga i min säng och bli tröstad. Men istället blev jag "tvingad" att hela tiden ställa mig upp och hoppa upp och ner, flaxa med armarna. Så fort jag satte mig ner med huvudet mellan benen sa psykologen åt mig att ställa mig upp igen. Ångesten gjorde mig så svettig att jag kände hur det rann svettdroppar längs halsen på mig. Men tillslut... Tillslut vann jag. Jag svimmade inte, och jag började sakta må bättre.
Saken är den... Det är inte blod i sig som jag är rädd för. Det är vad som händer inom mig, när jag ser blod, som gör mig rädd. Jag är rädd för att svimma. Det är äckligt. Hade jag inte blivit svimfärdig av blod hade jag aldrig varit så rädd för det. "Men hade du inte varit rädd hade du inte blivit svimfärdig" tänker ni kanske. Men så är inte riktigt fallet. För att ta den där pyttelilla bloddroppen t ex... Jag tyckte inte att den var obehaglig. Jag blev rädd för att jag kände på mig att kroppen skulle reagera på den. Jag satt hela tiden och väntade på att min hjärna skulle börja lura min kropp att jag är i fara. Det finns ingen fara och jag vet ju det. Men hjärnan håller inte med utan skickar varningssignaler allt vad den orkar.
Jag blev besviken av att jag började må dåligt. Enligt mig var det ett misslyckande. Men min psykolog har försökt övertala mig till att det inte var det. Det hade varit mer konstigt om jag inte reagerat alls, och dessutom visste jag ju innerst inne att det skulle kunna sluta dåligt under mina övningar. Det är ju det som är grejen. Att fortsätta ändå, utsätta sig för skräcken. Och så fort jag började må bra igen visste jag att jag skulle våga göra om det. Flera gånger om så behövs. Ända tills det inte berör mig mer. Jag tänker inte ge upp. Jag är alldeles för förbannad på min egen fobi för att låta den leka med mig längre.

Efter den gången kom jag på en egen idé. En egen övning. Jag är nämligen väldigt säker på att det är omgivningen som spelar allra störst roll. Sjukhusmiljön. Men för att vara helt säker på det så måste jag alltså prova hur jag skulle känna det om jag var någon annanstans. Hemma t ex... I min trygga vrå.
Så... Att blanda tryggt med otryggt. Vara hemma... Men samtidigt gå från att se någon ta stick i fingret till att själv göra det. Jag tänker be min egen sambo att göra det på mig.
Fick med mig tre nålar hem efter att jag varit hos psykologen i onsdags. Två av dem tänker jag be Hans sticka mig med och en tänker jag ta på honom.

To be continued. Wish me luck!