Dags för en liten redogörelse här igen. Jag vet att det kanske blir tjatigt i längden angående min terapi men det är en stor grej för mig och jag måste få skriva av mig om det. Samtidigt så hoppas och tror jag att det kanske hjälper andra som bär på handikappande rädslor att kanske också göra något åt dem... Eller bara känna att de inte är ensamma om besvären. Det är ju ändå frivilligt att läsa:)

Jag måste först få medge att jag kan skämmas lite över mina fobier... Och jag kan få för mig att många sitter och skrattar gott åt allt jag skriver. Skrattar åt att jag är så rädd för det här.
Men så länge ingen lämnar några taskiga kommentarer så kan jag nog stå ut med den tanken...

Och nu till saken; Förra gången jag var på terapin, vilket var för två veckor sen eller så, så erbjöd sig min psykolog att ta ett blodprov på sig själv samtidigt som jag skulle vistas i samma rum. Detta är alltså en av alla grejer på min lista över saker som skrämmer mig. Jag var ganska rädd för tanken men ville inte backa för utmaningen.
Det gick bra till en början. Jag klarade att sitta där på en stol en bit ifrån. Höra klicket när sköterskan stack henne i fingret. Sen bad jag henne att visa det stuckna fingret för mig. Jag hade en bild av att blodet bara skulle rinna ut ur fingret och blev förvånad över att det inte ens blödde. Det såg ut som om hon stuckit sig och sen fått låta det läka en dag.
Jag kände att det gick rätt bra. Men efter att vi suttit där ett tag började jag känna mig tröttare och tröttare i huvudet och det som sen utlöste svimningskänslorna var att jag såg att bloddroppen som börjat titta fram ur hennes finger hade blivit pyttelite större. En sån otroligt liten skillnad, men det satte fart direkt och jag kände hur jag började tappa kontrollen. Jag började må illa och synfältet blev mindre och mindre. Försökte ställa mig upp och röra på mig för att trigga igång blodtrycket men det hjälpte endast medans jag rörde på mig. Så fort jag stannade upp försökte min kropp "stänga av" mig. Det höll på jättelänge och jag ville bara försvinna. Jag ville vara hemma. Ligga i min säng och bli tröstad. Men istället blev jag "tvingad" att hela tiden ställa mig upp och hoppa upp och ner, flaxa med armarna. Så fort jag satte mig ner med huvudet mellan benen sa psykologen åt mig att ställa mig upp igen. Ångesten gjorde mig så svettig att jag kände hur det rann svettdroppar längs halsen på mig. Men tillslut... Tillslut vann jag. Jag svimmade inte, och jag började sakta må bättre.
Saken är den... Det är inte blod i sig som jag är rädd för. Det är vad som händer inom mig, när jag ser blod, som gör mig rädd. Jag är rädd för att svimma. Det är äckligt. Hade jag inte blivit svimfärdig av blod hade jag aldrig varit så rädd för det. "Men hade du inte varit rädd hade du inte blivit svimfärdig" tänker ni kanske. Men så är inte riktigt fallet. För att ta den där pyttelilla bloddroppen t ex... Jag tyckte inte att den var obehaglig. Jag blev rädd för att jag kände på mig att kroppen skulle reagera på den. Jag satt hela tiden och väntade på att min hjärna skulle börja lura min kropp att jag är i fara. Det finns ingen fara och jag vet ju det. Men hjärnan håller inte med utan skickar varningssignaler allt vad den orkar.
Jag blev besviken av att jag började må dåligt. Enligt mig var det ett misslyckande. Men min psykolog har försökt övertala mig till att det inte var det. Det hade varit mer konstigt om jag inte reagerat alls, och dessutom visste jag ju innerst inne att det skulle kunna sluta dåligt under mina övningar. Det är ju det som är grejen. Att fortsätta ändå, utsätta sig för skräcken. Och så fort jag började må bra igen visste jag att jag skulle våga göra om det. Flera gånger om så behövs. Ända tills det inte berör mig mer. Jag tänker inte ge upp. Jag är alldeles för förbannad på min egen fobi för att låta den leka med mig längre.

Efter den gången kom jag på en egen idé. En egen övning. Jag är nämligen väldigt säker på att det är omgivningen som spelar allra störst roll. Sjukhusmiljön. Men för att vara helt säker på det så måste jag alltså prova hur jag skulle känna det om jag var någon annanstans. Hemma t ex... I min trygga vrå.
Så... Att blanda tryggt med otryggt. Vara hemma... Men samtidigt gå från att se någon ta stick i fingret till att själv göra det. Jag tänker be min egen sambo att göra det på mig.
Fick med mig tre nålar hem efter att jag varit hos psykologen i onsdags. Två av dem tänker jag be Hans sticka mig med och en tänker jag ta på honom.

To be continued. Wish me luck!