GUIDE - BYTA BATTERI I GAME BOY-SPELET
Har precis börjat spela mitt Pokémon Silver igen efter flera års uppehåll. Anledningen till uppehållet var att spelet raderade mina sparade filer hela tiden. Jag trodde att spelet bara gått sönder, men efter att min brorsas Gold version också börjat radera filerna så tog han reda på att batteriet i spelet var problemet. Det ser nämligen till att klockan i spelet fortsätter att gå även när du stänger av, så att du alltid har rätt tid när du spelar. Efter flera år (vare sig du spelat mycket eller inget alls) så tar batteriet slut och måste bytas ut.
Det är inte alla som tänker på detta men med lite pill kan man byta ut batteriet helt på egen hand.
Du behöver egentligen en mycket speciell skruvmejsel till detta men det går även bra med ett eller två mindre, vanliga, platta, skruvmejslar. Batteriet du ska ha heter CR2025.
* Lirka upp skruven som sitter på baksidan av spelet. Självklart ska du vrida motsols! När du fått loss skruven får du isär spelet genom att trycka framsidan neråt.
* Inuti kommer du att upptäcka att batteriet sitter ordentligt fast mellan två "tabs". Det finns ingen anledning till att vara rädd och försiktig här. Vill du få bort batteriet så måste du ta i med hårdhandskarna eftersom tabbarna sitter stenhårt fast i batteriet. Bry dig inte om att tabbarna kommer se helt misshandlade ut när du är färdig, de kommer att fungera ändå. Se bara till att använda en platt tång och platta till dem lite så att de inte är så knöggliga.
* Lägg dit det nya batteriet precis så som det gamla låg och lägg tabbarna mot batteriet. Sätt helst dit en liten bit tejp som kan hålla ihop allt. Jag valde världens sämsta tejp som bara kladdade så jag bytte ut den sen mot vanlig genomskinlig!!
* Sätt ihop spelet igen och börja spela. Spara när du kört en stund och stäng sen av spelet för att starta om och kontrollera att din sparfil finns kvar. Prova flera gånger och kanske med några timmars uppehåll (bäst att vara på den säkra sidan).
Det finns massvis med instruktioner på youtube, men jag tyckte att de flesta sög så därför gjorde jag en egen guide. Vill påminna om att detta inte är någon garanti för att spelet ska fungera igen. Är du oförsiktig så kan du råka ha sönder spelet. Men jag säger såhär... Vad har du att förlora? Byter du inte batteriet kan du inte spela spelet mer (om du inte vill köra början om och om igen tills du vill kräkas på introt) och byter du det kan något råka gå fel och då kan du inte heller spela.
Värt ett försök! Lycka till!
Det är inte alla som tänker på detta men med lite pill kan man byta ut batteriet helt på egen hand.
Du behöver egentligen en mycket speciell skruvmejsel till detta men det går även bra med ett eller två mindre, vanliga, platta, skruvmejslar. Batteriet du ska ha heter CR2025.
* Lirka upp skruven som sitter på baksidan av spelet. Självklart ska du vrida motsols! När du fått loss skruven får du isär spelet genom att trycka framsidan neråt.
* Inuti kommer du att upptäcka att batteriet sitter ordentligt fast mellan två "tabs". Det finns ingen anledning till att vara rädd och försiktig här. Vill du få bort batteriet så måste du ta i med hårdhandskarna eftersom tabbarna sitter stenhårt fast i batteriet. Bry dig inte om att tabbarna kommer se helt misshandlade ut när du är färdig, de kommer att fungera ändå. Se bara till att använda en platt tång och platta till dem lite så att de inte är så knöggliga.
* Lägg dit det nya batteriet precis så som det gamla låg och lägg tabbarna mot batteriet. Sätt helst dit en liten bit tejp som kan hålla ihop allt. Jag valde världens sämsta tejp som bara kladdade så jag bytte ut den sen mot vanlig genomskinlig!!
* Sätt ihop spelet igen och börja spela. Spara när du kört en stund och stäng sen av spelet för att starta om och kontrollera att din sparfil finns kvar. Prova flera gånger och kanske med några timmars uppehåll (bäst att vara på den säkra sidan).
Det finns massvis med instruktioner på youtube, men jag tyckte att de flesta sög så därför gjorde jag en egen guide. Vill påminna om att detta inte är någon garanti för att spelet ska fungera igen. Är du oförsiktig så kan du råka ha sönder spelet. Men jag säger såhär... Vad har du att förlora? Byter du inte batteriet kan du inte spela spelet mer (om du inte vill köra början om och om igen tills du vill kräkas på introt) och byter du det kan något råka gå fel och då kan du inte heller spela.
Värt ett försök! Lycka till!
SHADOW OF THE COLOSSUS
(Text ur spelmanual)
Resan hit var lång.
Med bara Agro som sällskap har Wander färdats i många månvarv för att komma till den här platsen, ett egendomligt tempel mitt ute i ett ödsligt landskap. När han lägger flickans kropp på den kalla stenpiedestalen början han undra om sägnerna är sanna. Men innan han hinner försjunka i dessa tankar hörs en röst från ovan... Den första rösten han hört på länge.
Det verkar finnas ett visst hopp - en chans att byta död mot liv, att få henne tillbaka. Men sådana ofattbara krafter för också med sig stora konsekvenser.
Wander är beredd att göra vad som helst, oavsett priset. Han har kommit för långt föra att förlora tron nu. Rösten talar om stora vidunder i ett förunderligt land. Varelser som, om de dödas, kan ge kraften att återkalla saknade själar till livet.
När allt verkar förlorat finns det alltid en utväg.
Och nu börjar Wanders resa på allvar...
Resan hit var lång.
Med bara Agro som sällskap har Wander färdats i många månvarv för att komma till den här platsen, ett egendomligt tempel mitt ute i ett ödsligt landskap. När han lägger flickans kropp på den kalla stenpiedestalen början han undra om sägnerna är sanna. Men innan han hinner försjunka i dessa tankar hörs en röst från ovan... Den första rösten han hört på länge.
Det verkar finnas ett visst hopp - en chans att byta död mot liv, att få henne tillbaka. Men sådana ofattbara krafter för också med sig stora konsekvenser.
Wander är beredd att göra vad som helst, oavsett priset. Han har kommit för långt föra att förlora tron nu. Rösten talar om stora vidunder i ett förunderligt land. Varelser som, om de dödas, kan ge kraften att återkalla saknade själar till livet.
När allt verkar förlorat finns det alltid en utväg.
Och nu börjar Wanders resa på allvar...
Det här är ett av mina absoluta favoritspel till Playstation 2. Det sticker ut från mängden tack vare sin annorlunda stil där alla många små fiender har ersatts med 16 stycken gigantiska. Det är ett spel där du mer än någonsin tidigare får känna dig som den minsta av varelser, men samtidigt som den starkaste.
Som introt berättar så handlar historien om Wander. Han har ridit en lång väg med en skadad flicka i sin famn. För att hon ska kunna väckas till liv igen måste Wander besegra 16 varelser, en del enorma och en del mindre men snabbare. Till sin hjälp har han sitt svärd, sin båge och sin häst Agro. Landet kan verka oändligt och det är svårt att veta var dessa gudaliknande monster gömmer sig. En del är lätta att hitta och en del kräver längre ridturer.
De är inte beredda att ge sin själ frivilligt och det enda sättet att lyckas besegra dem är att hitta deras fysiskt svaga punkter och ta till alla medel för att ta sig till dem och attackera med svärdet. Det är inte helt lätt att lista ut var punkterna sitter men ditt svärd kan ta solen till hjälp för att hitta dem. Tillsammans med spelets helt ofattbara soundtrack känns varje strid som om du är mitt inne i en otrolig fantasyfilm där det är du som styr scenerna. Eller man kan säga såhär också; det känns som om du konstant är inne i en enda lång filmsekvens.
Shadow of the Colossus får spelaren att ställa många frågor men lämnar inte ut många svar. Inte heller kan du räkna med att få mycket mer än vad spelet verkar erbjuda från första början. Det finns inga fiender alls förutom dessa "bossar" och spelet går endast ut på att ta sig till dessa och besegra dem. Det lilla som händer däremellan är inget man kan förstå mycket av ändå.
Det här är ett spel att älska eller avstå. Personligen älskar jag det eftersom jag sätter stort värde på det lilla men välarbetade, och spel som sticker ut från mängden. Att fienderna är större än man kan begripa (och ser jävligt skrämmande ut) är ett stort plus eftersom det ger en känsla av utsatthet och gör att man får tänka ut en hel del komplicerade taktiker för att kunna besegra dem. Hur omöjligt känns det inte när en stor koloss tornar upp sig framför en och man inser att man måste försöka undvika att bli dödad samtidigt som man måste försöka ta sig upp på t ex dess huvud? Ett minus där är att ibland är det så svårt att förstå hur man ska göra att man måste ge upp och googla fram svaret istället.
Som introt berättar så handlar historien om Wander. Han har ridit en lång väg med en skadad flicka i sin famn. För att hon ska kunna väckas till liv igen måste Wander besegra 16 varelser, en del enorma och en del mindre men snabbare. Till sin hjälp har han sitt svärd, sin båge och sin häst Agro. Landet kan verka oändligt och det är svårt att veta var dessa gudaliknande monster gömmer sig. En del är lätta att hitta och en del kräver längre ridturer.
De är inte beredda att ge sin själ frivilligt och det enda sättet att lyckas besegra dem är att hitta deras fysiskt svaga punkter och ta till alla medel för att ta sig till dem och attackera med svärdet. Det är inte helt lätt att lista ut var punkterna sitter men ditt svärd kan ta solen till hjälp för att hitta dem. Tillsammans med spelets helt ofattbara soundtrack känns varje strid som om du är mitt inne i en otrolig fantasyfilm där det är du som styr scenerna. Eller man kan säga såhär också; det känns som om du konstant är inne i en enda lång filmsekvens.
Shadow of the Colossus får spelaren att ställa många frågor men lämnar inte ut många svar. Inte heller kan du räkna med att få mycket mer än vad spelet verkar erbjuda från första början. Det finns inga fiender alls förutom dessa "bossar" och spelet går endast ut på att ta sig till dessa och besegra dem. Det lilla som händer däremellan är inget man kan förstå mycket av ändå.
Det här är ett spel att älska eller avstå. Personligen älskar jag det eftersom jag sätter stort värde på det lilla men välarbetade, och spel som sticker ut från mängden. Att fienderna är större än man kan begripa (och ser jävligt skrämmande ut) är ett stort plus eftersom det ger en känsla av utsatthet och gör att man får tänka ut en hel del komplicerade taktiker för att kunna besegra dem. Hur omöjligt känns det inte när en stor koloss tornar upp sig framför en och man inser att man måste försöka undvika att bli dödad samtidigt som man måste försöka ta sig upp på t ex dess huvud? Ett minus där är att ibland är det så svårt att förstå hur man ska göra att man måste ge upp och googla fram svaret istället.
Läs mer om Shadow of the Colossus här och här!
RESIDENT EVIL - CODE: VERONICA X
HANDLING
Claire Redfield är på jakt efter sin storebror Chris, en polis från specialenheten S.T.A.R.S., som har försvunnit under en utredning av Umbrella Corporation. Företaget ligger bakom den stora katastrofala spridningen av det så kallade T-viruset som gör att människor blir till zombies. Spelet tar sin början då Claire tagits till fånga efter att hon tagit sig in i en av Umbrellas hemliga ö-baser. Hon måste ta sig från ön så fort som möjligt och fortsätta sitt sökande efter sin bror. Hon stöter på en ung man namn Steve och tillsammans försöker de fly ön, samtidigt som de måste slåss mot diverse muterade varelser och psykotiska människor. Och när de väl lyckats fly fältet väntar nya problem...
KARAKTÄRER
(Text ur spelmanualen)
(Text ur spelmanualen)
Claires nyfikna personlighet gör henne till något mer än bara en vanlig college student som älskar att åka motorcyklar. Hon gav sig av till Raccoon City för att leta efter hennes bror Chris, som försvunnit under mystiska omständigheter. Hon blev snabbt involverad i en rad otäcka incidenter skapade av the Umbrella Corporation. Tillsammans med polisen Leon S. Kennedy lyckades hon fly staden. Tre månader senare beger hon sig till Europa efter att ha samlat ledtrådar angående hennes försvunne bror. Hon blir ganska snart fångad av the Umbrella Corporation och förs till deras fängelse på en isolerad ö.
En medlem av den särskilda polisstyrkan S.T.A.R.S. och en tuff agent med en vilja av järn och en kropp av stål. Han är en expert på att hantera handvapen. Tidigare en flygvapenpilot och en förstklassig flygare. Efter att ha löst "herrgårdsincidenten" förflyttades han till Europa med hans team Jill och Barry för att ta reda på sanningen.
Trots att han är ung och oförsiktig är Steve en sjysst kille innerst inne. Han hyser starka känslor gentemot sin familj men anledningen till det förblir ett mysterium. Han blev tillfångatagen tillsammans med sin far och hölls fången i ett fängelse, tillhörande the Umbrella Corporation, på en isolerad ö. Under en kupp mot företaget, ledd av en okänd organisation, lyckadea han fly under tumultet som uppstod. Steve stöter på Claire och äventyret tar sin början.
MINA BETYG
UTSEENDE OCH MILJÖER: 7/10
Utseendemässigt väldigt likt de tidigare Resident Evil-spelen. Ungefär samma sorts miljöer och bara en aning bättre grafik. Helt okej filmsekvenser som dessutom förekommer rätt ofta. Människorna ser lite robotliknande och stela ut, men det mesta ser tillräckligt snyggt ut för att spelets grafik ska bli mer än godkänt.
Utseendemässigt väldigt likt de tidigare Resident Evil-spelen. Ungefär samma sorts miljöer och bara en aning bättre grafik. Helt okej filmsekvenser som dessutom förekommer rätt ofta. Människorna ser lite robotliknande och stela ut, men det mesta ser tillräckligt snyggt ut för att spelets grafik ska bli mer än godkänt.
HISTORIA: 8/10
Historien tar vid där RE2 slutade. Claire letar efter sin bror men blir tillfångatagen. Den komplicerade historien om Alfred och Alexia är så sjuk och vriden att man inte annat kan älska den och att det dessutom förekommer både nya som gamla karaktärer i spelet bidrar till att man både får känna igen sig samtidigt som man får något nytt att gotta sig i.
Historien tar vid där RE2 slutade. Claire letar efter sin bror men blir tillfångatagen. Den komplicerade historien om Alfred och Alexia är så sjuk och vriden att man inte annat kan älska den och att det dessutom förekommer både nya som gamla karaktärer i spelet bidrar till att man både får känna igen sig samtidigt som man får något nytt att gotta sig i.
MUSIK OCH LJUD: 7/10
Helt okej ljud även om jag inte är så förtjust i musiken. Stönande zombies och ljudet av andra fiender avslöjar om du behöver försvara dig eller inte och vissa ljud kommer även överraskandes i samband med korta filmsekvenser. För övrigt väldigt få ljudeffekter förutom den typiska musiken som jag lätt tror att de flesta Resident Evil-fans kan associera med spelserien.
Helt okej ljud även om jag inte är så förtjust i musiken. Stönande zombies och ljudet av andra fiender avslöjar om du behöver försvara dig eller inte och vissa ljud kommer även överraskandes i samband med korta filmsekvenser. För övrigt väldigt få ljudeffekter förutom den typiska musiken som jag lätt tror att de flesta Resident Evil-fans kan associera med spelserien.
STYRNING: 3/10
Tyvärr får styrningen bara en trea av mig. Visserligen går det att vänja sig lite grann allt eftersom man spelar, men det är fortfarande störande svårt att styra sin gubbe emellanåt. Problemet är att man styr utefter gubbens eget höger och vänster. När han/hon (du spelar både som Claire och Chris i det här spelet) står med ansiktet mot "dig" så måste du alltså trycka på högerknappen för att han/hon ska gå åt vänster på skärmen, alltså gubbens höger och ditt vänster. När gubben är vänd med ryggen mot dig är det oftast inget problem att styra, men eftersom vinklarna skiftar ganska ordentligt i spelet så får man vara beredd på att det kan bli riktigt svårt att styra emellanåt. En vanesak, men tråkigt att behöva bli så skadad när man precis börjat spela för att man knappt kan fly undan sina fiender utan istället kanske råkar gå rätt in i famnen på dem.
Tyvärr får styrningen bara en trea av mig. Visserligen går det att vänja sig lite grann allt eftersom man spelar, men det är fortfarande störande svårt att styra sin gubbe emellanåt. Problemet är att man styr utefter gubbens eget höger och vänster. När han/hon (du spelar både som Claire och Chris i det här spelet) står med ansiktet mot "dig" så måste du alltså trycka på högerknappen för att han/hon ska gå åt vänster på skärmen, alltså gubbens höger och ditt vänster. När gubben är vänd med ryggen mot dig är det oftast inget problem att styra, men eftersom vinklarna skiftar ganska ordentligt i spelet så får man vara beredd på att det kan bli riktigt svårt att styra emellanåt. En vanesak, men tråkigt att behöva bli så skadad när man precis börjat spela för att man knappt kan fly undan sina fiender utan istället kanske råkar gå rätt in i famnen på dem.
FIENDER: 5/10
Även om zombierna i det här spelet inte är som de i Resident Evil 4 (som både kan springa och använda vapen) så är de faktiskt rätt svåra. De är långsamma men eftersom utrymmena är trånga blir det svårt att springa förbi dem eftersom de samtidigt har en jävla förmåga att suga sig tag i en som sugproppar. De är snabba med att vända sig om och när den ene har mumsat klart kommer ganska snart en annan och hugger tag i en. De andra fienderna man möter i spelet är lika svåra. Inte så läskiga eller fantasifulla, men svåra och ytterst irriterande. Hungriga hundar, gigantiska spindlar och mutanter med gummiliknande armar är några av varelserna man stöter på i spelet.
Även om zombierna i det här spelet inte är som de i Resident Evil 4 (som både kan springa och använda vapen) så är de faktiskt rätt svåra. De är långsamma men eftersom utrymmena är trånga blir det svårt att springa förbi dem eftersom de samtidigt har en jävla förmåga att suga sig tag i en som sugproppar. De är snabba med att vända sig om och när den ene har mumsat klart kommer ganska snart en annan och hugger tag i en. De andra fienderna man möter i spelet är lika svåra. Inte så läskiga eller fantasifulla, men svåra och ytterst irriterande. Hungriga hundar, gigantiska spindlar och mutanter med gummiliknande armar är några av varelserna man stöter på i spelet.
UNDERHÅLLNING: 8/10
Efter att ha varit förbannad över den svåra styrningen ett tag så kan man efter att vanan satt sig börja njuta av spelet och tycka att det är riktigt underhållande. Spelet är förvånansvärt långt och när man trodde att det var över upptäcker man att fler problem dyker upp. Ett minus är att det kan bli onödigt mycket spring fram och tillbaka mellan olika ställen och att det då kan vara lätt att glömma var man varit och vart man är på väg. Ett plus är att man får spela både som Claire och som Chris, och även Steve en väldigt kort stund (eller är det fler än en gång? Kan inte minnas just nu).
Ett spännande spel med mycket action och med en lagom svårighetsgrad.
Läs mer om Resident Evil - Code: Veronica X här!
Efter att ha varit förbannad över den svåra styrningen ett tag så kan man efter att vanan satt sig börja njuta av spelet och tycka att det är riktigt underhållande. Spelet är förvånansvärt långt och när man trodde att det var över upptäcker man att fler problem dyker upp. Ett minus är att det kan bli onödigt mycket spring fram och tillbaka mellan olika ställen och att det då kan vara lätt att glömma var man varit och vart man är på väg. Ett plus är att man får spela både som Claire och som Chris, och även Steve en väldigt kort stund (eller är det fler än en gång? Kan inte minnas just nu).
Ett spännande spel med mycket action och med en lagom svårighetsgrad.
Läs mer om Resident Evil - Code: Veronica X här!
MAN VET ATT MAN...
... Spelat för mycket Resident Evil 4 när ens allra första tanke, när man ser en klunga fåglar i träden eller på marken, är att man vill ta fram sina granater eller sin Rocket Launcher och spränga dem allihop på en gång för att sen plocka upp eventuella skatter som de suttit och hållit på.
MIRROR'S EDGE
När Hans köpte sitt ps3 fick han Mirror's Edge på köpet. Jag hade redan sett reklamen för spelet och bestämt mig för att köpa det när han köpt konsollen. Vilken tur att jag slapp;) Hur som helst så älskar jag det här spelet, medans Hans tycker det är skitsämst. Det är helt enkelt inte hans typ av spel.
HANDLING
(Text ur spelmanualen)
(Text ur spelmanualen)
"I en snar framtid. I en stad som försöker glömma sin historia. Brott är nästan en bortglömd företeelse. Övervakning finns överallt. De gamla tecknen på civilt våld, på kamp - är nu övertäckta eller bara gamla minnen. De flesta människor är nöjda, ignoranta och stilla. Knappt någon kan ens minnas den gamla "onda" tiden.
Men Faith gör det.
Under sin uppväxt fick hon se staden förändras. Hennes familj deltog till och med i kampanjen för att stoppa utvecklingen innan de, en efter en, tröttnade och gav upp. Det var då Faith började springa.
Fyra år senare har hon funnit en viss frihet som Runner, en särskild typ av kurir som rör sig i samhällets utkanter för att transportera paket, data, vad som helst. Allt sånt som stadens herrar omedelbart skulle sätta stopp för om det gick genom de normala kanalerna. Att springa på spegelns kant, alltid vara ett steg från döden, är det enda som får Faith att verkligen känna sig levande... Och utom räckhåll för staden kvävande myndigheter.
Tills nu."Men Faith gör det.
Under sin uppväxt fick hon se staden förändras. Hennes familj deltog till och med i kampanjen för att stoppa utvecklingen innan de, en efter en, tröttnade och gav upp. Det var då Faith började springa.
Fyra år senare har hon funnit en viss frihet som Runner, en särskild typ av kurir som rör sig i samhällets utkanter för att transportera paket, data, vad som helst. Allt sånt som stadens herrar omedelbart skulle sätta stopp för om det gick genom de normala kanalerna. Att springa på spegelns kant, alltid vara ett steg från döden, är det enda som får Faith att verkligen känna sig levande... Och utom räckhåll för staden kvävande myndigheter.
KARAKTÄRER
(Text ur spelmanualen)
Faith
(Text ur spelmanualen)
Faith
Faith är tuff och självständig. Hon växte upp med föräldrar som deltog i protestmarscher och politiska kampanjer för att stoppa stadens gradvisa förvandling till ett totalitärt samhälle. När hennes mor dog i en protest som gick snett splittrades familjen. Faith rymde hemifrån när hon var 16. Hon bestämde sig för att "den goda saken" bara var ännu en lögn.
Staden "utvecklades" kontinuerligt medan Faith finslipade sina överlevnadsinstinkter på gatorna som småtjuv. Sedan mötte hon Mercury och blev en av hans Runners. Nu är Faith 24 och trivs med friheten. Hon avskyr allt vad staden representerar. Men hennes kunskap om dess hemligheter ger henne en hyfsat lukrativ, men farlig sysselsättning.
Staden "utvecklades" kontinuerligt medan Faith finslipade sina överlevnadsinstinkter på gatorna som småtjuv. Sedan mötte hon Mercury och blev en av hans Runners. Nu är Faith 24 och trivs med friheten. Hon avskyr allt vad staden representerar. Men hennes kunskap om dess hemligheter ger henne en hyfsat lukrativ, men farlig sysselsättning.
Mercury
Rösten i radion. Merc hittade Faith när hon höll på att bryta sig in i hans lägenhet för tre år sedan och gjorde henne till den Runner hon är idag. Merc var tidigare själv Runner men tränar idag andra, fördelar jobben och förser dem med information under uppdragen. Plus en del småsnack. Han ägnar sig helhjärtat åt sina Runners, särskilt Faith.
Celeste
En annan högklassig Runner som tränats av Mercury. Celeste är född överlevare som är stolt över skönheten i jobbet. Men inte ens hennes berömda stil kan dölja hennes djupt liggande cynism.
Kate
Faiths tvillingsyster och totala motsats. Kate är lite lugnare och mer pålitlig och kanske lite mer naiv. Hon tror på stadens "godhet" och blev polis för att se till att upprätthålla lagen. Hon gillar inte Faiths kunder. Faith tycker inte om poliser. Deras olika vägar har hållit dem isär i åratal, men Kate tycker fortfarande väldigt mycket om sin syster och litar på henne outsagt.
MINA BETYG
UTSEENDE OCH MILJÖER: 7/10
Utseendet och miljöerna är simpelt uppbyggda. Du kan framförallt glömma allt vad realistiska ljus och färger innebär. Spelet är färgstarkt, ljust, stilrent och miljöerna består av stadsdelar där du både vistas utanpå och inuti byggnader av olika slag. Jag tycker att det passar väldigt bra in i spelet, men jag tror att det hade fungerat lika bra med ett lite mer verklighetsbaserad utseende. En stad är inte kliniskt ren som om den var dammsugen och skrubbad med tandborste.
Och jag är verkligen INTE förtjust i de animéliknande filmsnuttarna man får se i mellansekvenserna. De är ju inte ens snyggt gjorda. Jag vill se en verklighetstrogen Faith, för eftersom spelet spelas i förstapersonsvy så är mellansekvenserna min enda chans att se hennes ansikte och kropp och därmed lära mig vem hon är och lättare känna mig som en del av henne.
HISTORIA: 5/10
Alltså, jag är inte helt säker på att jag fattar allt kring spelets handling. Jag liksom bara kastas in mitt i vad som känns som ett påbörjat kapitel. Jag fattar att jag inte är älskad, jag fattar att samhället är hårt kontrollerat och jag fattar att jag är en vild, anarkistisk "budbärare" som är en jävel på parkour och är en av flera så kallade "Runners". Men jag kan inte sitta här och skriva ner historien i sin helhet, för jag kan inte knyta ihop trådarna riktigt. Men det viktigaste för Faith är att rädda sin tvillingsyster Kate från att bli oskyldigt dömd för ett mord på en högt uppsatt person.
MUSIK OCH LJUD: 8/10
Jag gillar verkligen musiken i spelet och att höra Faith flåsa och stånka medans hon med andan i halsen kastar sig fram genom alla hinder. Men jag medger att jag ibland kan känna mig sjukligt jävla stressad när det blir för actionfyllt och den hetsiga musiken får mitt hjärta att dunka oroväckande hårt. Och för att inte tala om att höra sina fiender kommunicera via sina komradioapparater och upptäcka att man är näst intill omringad.
Men när man kommer till en lugn plats där allt man behöver göra är att i lugn och ro försöka hitta en väg upp eller ner eller igenom ett rum, så är det underbart att höra den härliga och rogivande bakgrundsmusiken.
UPPFINNINGSRIKEDOM: 8/10
Måste ju faktiskt erkänna att spelet är väldigt eget. Jag kan inte säga att jag sett något liknande spel tidigare som kombinerar den här sortens action med det här speciella utseendet.
STYRNING: 6/10
Här krävs det flinka fingrar och huvudet på skaft. Har det gått mer än en vecka sen jag spelade sist måste jag än en gång läsa mig till hur man styr, alltså vilka knappar som står för vad. Och framför allt hur jag ska kombinera dem för att kunna göra alla komplicerade hopp och slag. Det är massor att hålla reda på och är man inte helt säker på hur man ska göra så dör man väldigt lätt. Tur att man har obegränsat med liv!
FIENDER: 8/10
Ens fiender är poliserna, och de kan vara beväpnade med antingen lätta pistoler eller tyngre vapen. Eller så har de bara en liten elpistol, men då är de istället minst lika snabba och grymma på parkour som man själv är och den enda lösningen är då att bara fly.
Lättast är att bara springa ifrån sina fiender, men ibland kan man hamna i en situation där man inte har något annat val än att slå sig fram. Att avväpna en polis och använda sig av dennes vapen kan vara en bra idé om man inte vill gå i närstrid och riskera livet.
Ibland är det löjligt många poliser mot en. Orättvist:P
UNDERHÅLLNING: 7/10
Har man nerver av stål så kan man har riktigt roligt när man spelar det här spelet. Dock har inte jag det så emellanåt blev jag så förstörd av att spela att jag tog en spelpaus på flera dagar för att sen försöka igen. Blev djupt besviken varje gång jag hamnade i en situation jag inte kunda klara av och jag förbannade spelet gång på gång för att det var så "omöjligt" att klara.
På grund av förstapersonsvyn så blir man så insatt i spelet att man får panik när man blir jagad, men samtidigt får en härlig känsla när man kastar sig fram på taken, på väggarna och mellan skyskraporna. En härlig frihetskänsla fyller en och därför vill man bara ha mer och mer.
En stort minus är att spelet är ganska kort. Det är iallafall vad jag tycker. Visst, det tog mig många timmar att klara spelet, men det är för att jag är dålig och inte för att spelet är långt:P Vilken tur att det med största sannolikhet kommer en uppföljare!
"Skrivet av: Dotchetter 2010-01-30
Utseendet och miljöerna är simpelt uppbyggda. Du kan framförallt glömma allt vad realistiska ljus och färger innebär. Spelet är färgstarkt, ljust, stilrent och miljöerna består av stadsdelar där du både vistas utanpå och inuti byggnader av olika slag. Jag tycker att det passar väldigt bra in i spelet, men jag tror att det hade fungerat lika bra med ett lite mer verklighetsbaserad utseende. En stad är inte kliniskt ren som om den var dammsugen och skrubbad med tandborste.
Och jag är verkligen INTE förtjust i de animéliknande filmsnuttarna man får se i mellansekvenserna. De är ju inte ens snyggt gjorda. Jag vill se en verklighetstrogen Faith, för eftersom spelet spelas i förstapersonsvy så är mellansekvenserna min enda chans att se hennes ansikte och kropp och därmed lära mig vem hon är och lättare känna mig som en del av henne.
HISTORIA: 5/10
Alltså, jag är inte helt säker på att jag fattar allt kring spelets handling. Jag liksom bara kastas in mitt i vad som känns som ett påbörjat kapitel. Jag fattar att jag inte är älskad, jag fattar att samhället är hårt kontrollerat och jag fattar att jag är en vild, anarkistisk "budbärare" som är en jävel på parkour och är en av flera så kallade "Runners". Men jag kan inte sitta här och skriva ner historien i sin helhet, för jag kan inte knyta ihop trådarna riktigt. Men det viktigaste för Faith är att rädda sin tvillingsyster Kate från att bli oskyldigt dömd för ett mord på en högt uppsatt person.
MUSIK OCH LJUD: 8/10
Jag gillar verkligen musiken i spelet och att höra Faith flåsa och stånka medans hon med andan i halsen kastar sig fram genom alla hinder. Men jag medger att jag ibland kan känna mig sjukligt jävla stressad när det blir för actionfyllt och den hetsiga musiken får mitt hjärta att dunka oroväckande hårt. Och för att inte tala om att höra sina fiender kommunicera via sina komradioapparater och upptäcka att man är näst intill omringad.
Men när man kommer till en lugn plats där allt man behöver göra är att i lugn och ro försöka hitta en väg upp eller ner eller igenom ett rum, så är det underbart att höra den härliga och rogivande bakgrundsmusiken.
UPPFINNINGSRIKEDOM: 8/10
Måste ju faktiskt erkänna att spelet är väldigt eget. Jag kan inte säga att jag sett något liknande spel tidigare som kombinerar den här sortens action med det här speciella utseendet.
STYRNING: 6/10
Här krävs det flinka fingrar och huvudet på skaft. Har det gått mer än en vecka sen jag spelade sist måste jag än en gång läsa mig till hur man styr, alltså vilka knappar som står för vad. Och framför allt hur jag ska kombinera dem för att kunna göra alla komplicerade hopp och slag. Det är massor att hålla reda på och är man inte helt säker på hur man ska göra så dör man väldigt lätt. Tur att man har obegränsat med liv!
FIENDER: 8/10
Ens fiender är poliserna, och de kan vara beväpnade med antingen lätta pistoler eller tyngre vapen. Eller så har de bara en liten elpistol, men då är de istället minst lika snabba och grymma på parkour som man själv är och den enda lösningen är då att bara fly.
Lättast är att bara springa ifrån sina fiender, men ibland kan man hamna i en situation där man inte har något annat val än att slå sig fram. Att avväpna en polis och använda sig av dennes vapen kan vara en bra idé om man inte vill gå i närstrid och riskera livet.
Ibland är det löjligt många poliser mot en. Orättvist:P
UNDERHÅLLNING: 7/10
Har man nerver av stål så kan man har riktigt roligt när man spelar det här spelet. Dock har inte jag det så emellanåt blev jag så förstörd av att spela att jag tog en spelpaus på flera dagar för att sen försöka igen. Blev djupt besviken varje gång jag hamnade i en situation jag inte kunda klara av och jag förbannade spelet gång på gång för att det var så "omöjligt" att klara.
På grund av förstapersonsvyn så blir man så insatt i spelet att man får panik när man blir jagad, men samtidigt får en härlig känsla när man kastar sig fram på taken, på väggarna och mellan skyskraporna. En härlig frihetskänsla fyller en och därför vill man bara ha mer och mer.
En stort minus är att spelet är ganska kort. Det är iallafall vad jag tycker. Visst, det tog mig många timmar att klara spelet, men det är för att jag är dålig och inte för att spelet är långt:P Vilken tur att det med största sannolikhet kommer en uppföljare!
FLER KORTA RECENSIONER FRÅN SPELARE PÅ GAMEREACTOR.SE:
"Skrivet av: Dotchetter 2010-01-30
Oj jävlar! Vad cleant det är! - Var det första jag tänkte, innan spelet ens börjat. Vita texturer med mycket glans och rent flow, mycket bra vinkel och en oslagbar frihet, många tillvägagångssätt för att nå sin destination och adrenalin pumpande scener då man flyr från fienden som står under namnet Blue(s).
Man är en Runner som ni säkert känner till, och uppgiften du har är att leverera väskor/andra format av viktig information till avsändare/mottagare i denna överbevakade framtidsvärld."
"Skrivet av: SputniQ94 2009-12-13
Har du någon gång funderat på hur framtiden kommer att se ut? Kommer den vara hård och sträng, eller väldigt tillåtande och förlåtande? Svaren kommer här, i ett av världens bästa designade spel! Framtiden är vit, strikt och med riktigt många arga poliser!
I Mirror's Edge kastas du med en gång in i handlingen, din syster tros ha mördat en ledare och kidnappas av stadens korrupta polis. Ditt jobb är att leverera paket, parkour-style. Varför man inte bara levererar det som vi normala människor är för att framtiden är korrupt, och det för tankarna tillbaka till gamla Sovjet. Allt är strängt övervakat och det enda sättet att sprida information är just med hjälp av parkour utövare. Istället för att fortsätta med detta väljer du att frita din syster, men allt går inte helt smärtfritt och du är med ens ovän med halva stadens poliser och nu är det inte bara din syster som ska räddas, utan även dig själv!"
"Skrivet av: Erixonprof 2009-05-23
Jag springer! Jag hoppar över ett stängsel sedan ett till. Sen en avsats och sedan uppför en vägg. jag hoppar över ett ventilationssystem och glider under ett till. Sen passerar jag 10 till 15 solceller och Merc, rösten i radion säger att jag ska förbreda mig för strid. Jag springer mot tre soldater och jag bemöter eld rätt mot mig. Jag genar och tar dom i ett bakhåll. Den första mannen avbeväpnar jag smidigt för att sedan "glidsparka" den andra och sedan slå honom i ansiktet ett antal gånger. Jag får tag i hans vapen och sätter en kula i benet på den sista.
Vårat samhälle har gått för långt. All tele och datakommunikation kontrolleras och det finns säkert hundra tusentals kameror uppsatta på gatorna. Där kommer löparna in i bilden. En löpare är en kurir som flyttar information för människor som har valt att stå emot kontrollen i samhället. Du är en kurir vid namn Faith."
Mirrors Edge andas nytänkande. Spel i förstapersonsvy skall inte längre enbart associeras med mustiga män och kraftiga skjutdon. Mirrors Edge är inte bara ett spel utan också en vision, ett verktyg för att bryta en förbannelse om man så vill. Och det är fanemej på tiden. För oavsett hur roligt jag haft det med Call of Duty 4, Bad Company och nu senast World at War så skulle det faktiskt kännas skönt med något nytt. Och det är precis vad Mirrors Edge är. Nytt, fräscht och originellt. Men det är inte ekvivalent med att det är bra. Onej.
De färgglada byggnaderna, den klarblåa himlen och känslan av frihet när man skuttar omkring på hustaken är en underbar kontrast till det allvar som handlingen faktiskt bidrar med. Skrapar man lite på den vackra ytan inser man att allting inte är guld och gröna skogar. Flödet av information kontrolleras strikt likt en polisstat vilket medför att man tidigt inser att den vackra staden inte är något annat än en illussion. Detta gillar jag skarpt. Däremot är berättandet alldeles för påklistrat. Inför varje delkapitel visas en läcker mellansekvens men som i ärlighetens namn inte ger särskilt mycket. Den röda tråden är inte särskilt tydlig, det känns aningen påtvingat och inte särskilt naturligt."
Ses självklart bäst med HD-kvalité!
Läs mer på ps3bloggen.se!
PS! Det slog mig precis just nu... För ett bra tag sen så skrev jag i min bilddagbok att jag önskade att jag var som Faith. Sen skrev en kompis på skoj att bara jag lät mitt hår växa lite så skulle jag iallafall nästan ha en likadan frilla som hon. Och nu när jag läste igenom min recension och sen kom ner till bilden på mig så gick det upp för mig att jääävlar, nu har jag faktiskt en likadan frilla, haha! Jag har aldrig cosplayat tidigare men hade jag fått chansen att göra det så vet jag nu vem jag hade valt att klä ut mig till!:P
FALLEN ANGEL - SACRED 2
Det är namnet på det nya spelet som Hans gick och köpte i söndags. Jag har hittills bara spelat det tre gånger i ungefär en timme varje gång. Jag har sjukt svårt att sätta mig in i det för det är så mycket nytt som jag inte förstår mig på. Och så jämför jag allt, ALLT, med Oblivion. I jämförelse så blir det här spelet skittrist! Nåväl, en del spel passar inte alla. Hans är mer än nöjd iallafall och det är ju huvudsaken.
Klicka på bilden om du vill läsa mer om spelet!
GODIS OCH CHAT
Idag sov jag ända till klockan fyra. Stort misstag, jag hade glömt att sätta klockan när jag gick och lade mig imorse. Har varit seg hela dagen tack vare det. Det enda jag gjort är tittat på tv, ätit godis och suttit vid datorn. Eftersom jag haft för mycket slapptid idag så bestämde jag mig för att testa tinierme.com som jag skrev om en annan gång.
Det var ganska okej för att vara en chatsida. Tjejen till vänster om mig är 13 och från Texas och killen till höger är 17 och från Mexico. Jag satt och pratade med dem i säkert en halvtimme. Och JO jag HAR vänner redan, lovar:P Men det var ändå roligt att vi stod där alla tre så länge och diskuterade skillnader och likheter vad gäller t ex skola, körkort, kompisar m.m.
Kan nog tänka mig att testa det här fler gånger när jag inte har något annat att fördriva tiden med.
Kan nog tänka mig att testa det här fler gånger när jag inte har något annat att fördriva tiden med.
MICHAEL JACKSON - THRILLER (SIMS 2)
Jag älskar the Sims, jag älskar Michael Jackson... Så detta är väl en ganska bra mix? Jag fnissade iallafall lite för mig själv när jag såg den här.
SILENT HILL 4 - THE ROOM
Spelar just nu Silent Hill 4 för andra gången så då passar det bra med en liten recension. Jag fick the Silent Hill Collection (Silent Hill 2,3 och 4) i julklapp förra året och det var det här spelet som jag längtade mest efter av dem tre som fanns i den.
Henry Townshend flyttar in i lägenhet nr 302 i South Ashfield Heights, en byggnad i staden Ashfield. Efter att ha bott där i två år börjar han drömma en konstig, upprepande dröm. En dag upptäcker han att hans dörr har blivit blockerad av mängder med kedjor och lås. Och dörren är dessutom igenkedjad från insidan av lägenheten! Hans fönster är förseglade, telefonen fungerar inte, och när han desperat försöker ta kontakt med andra boende som går förbi utanför dörren upptäcker han att de inte kan höra honom.
I sitt sökande efter ett sätt att komma ut upptäcker han att det uppstått ett hål i hans vägg i badrummet. Hålet är tillräckligt stort för att han ska kunna krypa in och han hoppas att hålet ska leda honom ut i det fria. Gången leder till Ashfields tunnelbanestation, och därifrån borde han väl inte ha några problem med att ta sig upp till "ytan"... Eller?
Sökandet efter ett svar på vad som har hänt med honom själv och hans lägenhet blir längre och mer komplicerad än vad Henry räknat med, och han kommer att upptäcka att hans hem bär på ett förflutet som innefattar en rad mord och en man vid namn Walter Sullivan.
I sitt sökande efter ett sätt att komma ut upptäcker han att det uppstått ett hål i hans vägg i badrummet. Hålet är tillräckligt stort för att han ska kunna krypa in och han hoppas att hålet ska leda honom ut i det fria. Gången leder till Ashfields tunnelbanestation, och därifrån borde han väl inte ha några problem med att ta sig upp till "ytan"... Eller?
Sökandet efter ett svar på vad som har hänt med honom själv och hans lägenhet blir längre och mer komplicerad än vad Henry räknat med, och han kommer att upptäcka att hans hem bär på ett förflutet som innefattar en rad mord och en man vid namn Walter Sullivan.
KARAKTÄRER
Henry Townshend
Huvudrollsinnehavaren i spelet. En ung man som flyttar till lägenhet nr 302 South Ashfield Heights och som lever ett fridfullt liv tills han en dag upptäcker att hans lägenhet har förändrats och att dörren blivit blockerad. Granne med Eileen Gavin som bor i lägenhet nr 303.
Eileen Gavin
Henrys granne. En ung, vänlig kvinna som egentligen har väldigt lite att göra med Henry innan hon blir indragen i Den andra världen och mysterierna som vilar över lägenhet nr 302. Hon bodde redan i byggnaden när Henry flyttade in och den enda egentliga kontakt de haft med varandra är när de hälsat på varandra i förbifarten.
Cynthia Velasquez
En attraktiv och flörtig kvinna som Henry träffar i tunnelbanan när han för första gången krupit in i hålet som han hittade i sitt badrum. Hon blir den allra första personen som Henry stöter på i Den andra världen. Hon verkar inte veta vad hon gör där men är ändå väldigt lugn och hävdar att hon helt enkelt bara måste befinna sig i sin egen dröm. När de gått en bit tillsammans börjar hon må illa och skyndar till en av toaletterna på stationen. Där skiljs deras vägar åt tills Henry senare hittar henne "misshandlad" och på väg att dö.
Jasper Gein
En mycket ung, tanig man som verkar veta en hel del om Silent Hills kulter och ritualer. Han stammar och verkar till en början ganska nervös. Han vet nog inte exakt vad som försigår men det verkar inte bekymra honom.
Andrew Desalvo
En äldre man som dyker upp lite längre in i spelet. Han är kort och tjock och verkar onekligen nervös och rädd. Han vet dessutom vem Walter Sullivan är, men har varken till eller lust att hinna förklara mer för Henry innan han flyr för att försöka rädda sig själv.
Richard Braintree
En temperamentsfull man som bor i lägenhet nr 207. Henry kan se rakt in i hans lägenhet från sitt fönster, men har aldrig träffat honom personligen förrän nu. När Henry träffar Richard varnar han honom för den lilla pojken som han träffat på tidigare, vilket gör att Richard försöker leta upp pojken för att tvinga honom att berätta vad det är som pågår.
Hyresvärden
En äldre man som verkar veta en hel del om Henrys lägenhets förflutna. Det är tydligen inte första gången som det förekommer mystiska händelser i lägenhet nr 302. När man tittar genom titthålet i Henrys ytterdörr ser man honom ofta stryka omkring i korridoren utanför. Han försöker komma i kontakt med Henry men de kan inte höra varandra genom dörren.
Mannen med kappan
En mystisk, långhårig ung man som dyker upp titt som tätt i Den andra världen. Verkar till en början ganska harmlös men visar sig senare vara riktigt farlig och blir ett direkt hot mot Henry.
Den lilla pojken
En liten, tystlåten pojke. Dyker inte sällan upp i samband med att någon blir mördad. Säger inte mycket och verkar hellre springa sin väg än stanna och svara på frågor.
MILJÖER
Tunnelbanestationen (Subway world)
Tunnelbanestationen (Subway world)
Den första platsen Henry hamnar på när han krupit in i hålet i hans badrum och trätt in Den andra världen. Han måste nu hitta en väg ut från stationen, men det verkar inte som om det finns någon som kan hjälpa honom och vagnarna står tomma och stilla. Det verkar till en början helt öde, men nog finns det någon eller några där...
Skogen (Forest world)
Här stöter Henry på Jasper Gein och hittar dessutom det gamla barnhemmet Wish House, där man under den snälla och hjälpsamma fasaden sysslade med hjärntvättning av barn och utförde dem för olika sorters övergrepp. Skogen är stor och mörk och Wish House står öde. Vid sjön som ligger en bit ifrån barnhemmet träffar du även på den lilla pojken för första gången.
Vattentornet/fängelset (Water prison)
Ett vattentorn som byggts om till en fängelse där barn hölls fångna för att bli skrämda till tystnad. Består av flera våningar men bara tre som innehåller celler. Från mitten av tornet höll fångvaktarna hus och höll koll på alla fångarna genom små runda fönster i varje cell. Andrew Desalvo är instängd i en av cellerna och Henry kommer senare att kunna släppa ut honom.
Byggnaden intill South Ashfield Heights (Building world)
Här träffar Henry Richard Braintree. Det blir mycket springande i trappor och i bl a sportaffären, djuraffären och Sportbaren. Henry får se upp för både "Rubber faces" och "Victims".
South Ashfield Heights (Apartment world)
Henry tror att han kommit tillbaka hem, men allt känns inte riktigt som det ska ändå. Det verkar vara South Ashfield Heights, och samtidigt inte. Här träffar han den långhåriga mannen, som står och knackar på Eileens dörr och lite senare ger Henry en liten docka som han säger har tillhört henne. Dags att söka igenom alla lägenheterna, undvika de döda hyresgästerna och till slut försöka ta sig in till Eileen.
Sjukhuset (Hospital world)
Det blir dags att söka igenom alla världarna en gång till tillsammans med Eileen.
När Henry kommit såhär långt står det klart att den långhåriga mannen inte är att leka med. Han måste nu leta reda på Eileen som han tror finns här. Hon dog innan han lämnade South Ashfield Heights... Men Henry hoppas att han fortfarande ska kunna hitta henne igen. Mycket riktigt så ligger hon inlåst i ett av sjukhusrummen. Blåslagen, rädd och med bruten arm, men vid liv. De bestämmer sig båda för att reda ut hela historien kring Henrys lägenhet och mannen som bott där tidigare.
Det blir dags att söka igenom alla världarna en gång till tillsammans med Eileen.
MINA BETYG
Grafik och miljöer: 6/10
Historia: 7/10
Musik och ljud: 8/10
Många olika världar att gå igenom, men världarna i sig är inte särskilt stora och det tar inte särskilt lång tid att ta sig igenom någon av dem. Men de är alla snyggt uppbyggda, lagom läskiga och i typisk Silent Hill-stil (blod, rost och sönderfallna byggnader). Hyreshuset är riktigt intressant att gå igenom eftersom alla lägenheterna berättar så mycket om hur personerna som bor där är.
Historia: 7/10
Själva tanken på att bli inlåst i ett rum och inte kunna ta sig ut är ju rätt spännande, men inte så spännande längre när man väl börjar spela. Däremot är det en del pusselbitar som faller på plats i slutet av spelet eftersom Walter Sullivan nämnts redan i Silent Hill 2, fast man just då inte fick veta särskilt mycket om honom. Älskar Silent Hill-spelen just därför, det finns alltid en röd tråd som går genom hela serien och som kopplar ihop dem på ett smart sätt.
Musik och ljud: 8/10
Älskar alla låtar som Akira Yamaoka har skapat, och i Silent Hill 4 gillar jag främst låten Room of Angel. Silent Hill 4 bjuder precis som de andra spelen i serien på massor av stämningsfull musik och mycket detaljerade ljud som hjälper till att skrämma spelaren under spelets gång, från början till slut. Tycker dock att inget av spelen kan överträffa soundtracket till Silent Hill 2, så därför blir jag lite mindre nöjd med musiken till 4:an.
Uppfinningsrikedom: 6/10
Silent Hill 4 var från första början inte menat att bli ett spel i Silent Hill-serien utan skulle egentligen bara bli ett fristående spel med namnet Room 302. Och man märker snabbt att spelet skiljer sig från de övriga spelen i serien på många sätt. Bl a med hjälp av den nya förstapersonsvyn då man befinner sig i Henrys lägenhet och att huvudpersonen inte på något sätt kommer i kontakt med själv staden Silent Hill. Men allt det som gör att det här spelet skiljer sig ifrån de andra är inte till dess fördel. Detta är varken det läskigaste eller roligaste spelet enligt mig.
Det roligaste (och läskigaste) är att man kan kika i sitt eget kikhål i dörren. Och även lura på Eileen genom ett litet hål i väggen. Man kan upptäcka och få se en hel del creepy stuff med hjälp av detta. För ärligt, är inte små titthål bland det läskigaste som finns? Vem vet vad man får se liksom.
Styrning: 8/10
Skaparna har lekt en hel del med olika vinklar och ibland kan man bli rent ut sagt snurrig när man vistas i vissa rum eller områden. Man kan flytta på kameran när man vill så att den landar bakom Henry, men har man otur så hinner man inte det innan man blir attackerad av ett monster eller spöke som man inte såg tack vare den begränsade vyn som uppstår i t ex trånga utrymmen. Kan bli konstigt när kameran flyttas från att ha befunnits bakom Henry till att landa framför honom när man t ex går in i ett nytt rum. Fortsätter man att springa rakt fram kan det, om man har otur, hända att Henry vänder helt om och går ut ur rummet igen. För övrigt lätt styrning och det går att ställa in så att Henry hela tiden springer utan att man behöver hålla in "spring-knappen".
Monster: 3/10
Nej, de är inte det minsta läskiga. Och de så kallade "offren" är riktigt jobbiga eftersom de inte ens går att döda utan endast "låsa fast" i marken med hjälp av ett speciellt svärd. Men när du tar bort svärdet (för du kan behöva det senare till ett annat offer, och det finns inte särskilt många i spelet) så reser den sig snart igen. Min favorit är "doublehead", som är ett monster med två små bebisansikten och långa kraftfulla armar, men resten är verkligen ingenting att ha.
Underhållning: 6/10
Inte min favorit av Silent Hill-spelen. Kör alltid på Easy för att slippa anstränga mig för mycket. Dock en annorlunda historia som skiljer sig från de övriga spelen och det kan vara intressant när man spelar Silent Hill 4 för första gången.
Uppfinningsrikedom: 6/10
Silent Hill 4 var från första början inte menat att bli ett spel i Silent Hill-serien utan skulle egentligen bara bli ett fristående spel med namnet Room 302. Och man märker snabbt att spelet skiljer sig från de övriga spelen i serien på många sätt. Bl a med hjälp av den nya förstapersonsvyn då man befinner sig i Henrys lägenhet och att huvudpersonen inte på något sätt kommer i kontakt med själv staden Silent Hill. Men allt det som gör att det här spelet skiljer sig ifrån de andra är inte till dess fördel. Detta är varken det läskigaste eller roligaste spelet enligt mig.
Det roligaste (och läskigaste) är att man kan kika i sitt eget kikhål i dörren. Och även lura på Eileen genom ett litet hål i väggen. Man kan upptäcka och få se en hel del creepy stuff med hjälp av detta. För ärligt, är inte små titthål bland det läskigaste som finns? Vem vet vad man får se liksom.
Styrning: 8/10
Skaparna har lekt en hel del med olika vinklar och ibland kan man bli rent ut sagt snurrig när man vistas i vissa rum eller områden. Man kan flytta på kameran när man vill så att den landar bakom Henry, men har man otur så hinner man inte det innan man blir attackerad av ett monster eller spöke som man inte såg tack vare den begränsade vyn som uppstår i t ex trånga utrymmen. Kan bli konstigt när kameran flyttas från att ha befunnits bakom Henry till att landa framför honom när man t ex går in i ett nytt rum. Fortsätter man att springa rakt fram kan det, om man har otur, hända att Henry vänder helt om och går ut ur rummet igen. För övrigt lätt styrning och det går att ställa in så att Henry hela tiden springer utan att man behöver hålla in "spring-knappen".
Monster: 3/10
Nej, de är inte det minsta läskiga. Och de så kallade "offren" är riktigt jobbiga eftersom de inte ens går att döda utan endast "låsa fast" i marken med hjälp av ett speciellt svärd. Men när du tar bort svärdet (för du kan behöva det senare till ett annat offer, och det finns inte särskilt många i spelet) så reser den sig snart igen. Min favorit är "doublehead", som är ett monster med två små bebisansikten och långa kraftfulla armar, men resten är verkligen ingenting att ha.
Underhållning: 6/10
Inte min favorit av Silent Hill-spelen. Kör alltid på Easy för att slippa anstränga mig för mycket. Dock en annorlunda historia som skiljer sig från de övriga spelen och det kan vara intressant när man spelar Silent Hill 4 för första gången.
Tillfrisknande i soffan
Idag har jag varit sjuk i tio dagar och det börjar äntligen kännas som om det går åt rätt håll. Bara lite snor kvar och lite hosta på morgonen. Skönt! Men för säkerhets skull så tar jag det riktigt lugnt idag och tänker inte anstränga mig det minsta.
Tänker sitta vid tv:n resten av dagen och jobba vidare på Elins julklapp. En mangateckning i akvarell på canvasduk. Det var hon själv som önskade sig så jag ska försöka se till att hon inte kommer att bli besviken. Resultatet kommer upp när hon fått den!
Sen blir det nog lite Silent Hill 2. Vet att det inte var så länge sen som jag varvade det för tionde gången eller så, men trots att alla spel i serien är bra så har jag ändå fastnat särskilt för tvåan. Vet inte varför, det är bara så jävla skitbäst helt enkelt!
Imorgon är det julafton! Men det känns som om jag redan firat den:)
Tänker sitta vid tv:n resten av dagen och jobba vidare på Elins julklapp. En mangateckning i akvarell på canvasduk. Det var hon själv som önskade sig så jag ska försöka se till att hon inte kommer att bli besviken. Resultatet kommer upp när hon fått den!
Sen blir det nog lite Silent Hill 2. Vet att det inte var så länge sen som jag varvade det för tionde gången eller så, men trots att alla spel i serien är bra så har jag ändå fastnat särskilt för tvåan. Vet inte varför, det är bara så jävla skitbäst helt enkelt!
Imorgon är det julafton! Men det känns som om jag redan firat den:)
Förresten, jag måste nog anstränga mig lite idag ändå. Det vore ganska gott med chokladglass och eftersom det aldrig finns vad jag vill ha hemma så får jag masa mig ut och köpa det.
Fatal Frame / Project Zero
Tycker du att spel som Silent Hill och Resident Evil är det bland det bästa som uppfunnits? Då antar jag att du också har spelat Fatal Frame-serien. Har du inte det kommer här en liten recension av det första Fatal Frame-spelet följt av kommande recensioner av tvåan och trean.
Jag kom i kontakt med Fatal Frame-spelen (som i Europeisk utgåva döpts om till Project Zero) för ca 5 år sedan hemma hos min storasyster. Kommer inte ihåg vilket spel det var jag provade först men det spelar ingen roll för jag blev i vilket fall som helst helt såld på de här spelen.
Jag kom i kontakt med Fatal Frame-spelen (som i Europeisk utgåva döpts om till Project Zero) för ca 5 år sedan hemma hos min storasyster. Kommer inte ihåg vilket spel det var jag provade först men det spelar ingen roll för jag blev i vilket fall som helst helt såld på de här spelen.
Första spelet utspelar sig i den stora herrgården Himuro Mansion. I introkapitlet spelar du Mafuyu Hinasaki, en ung man som letts till huset efter att han genom media har hört att hans mentor och nära vän, den kända författaren Junsei Takamine, försvunnit spårlöst tillsammans med medarbetare då han besökt Himuro Mansion för att samla material till hans kommande bästsäljare. Mafuyu har ett sjätte sinne och han visar sig ha rätt angående sina misstankar kring försvinnandet när han tar första steget in i herrgården. Han kommer snart att upptäcka att det inte finns någon återvändo och att det inte finns tid över till att fly.
Några dagar efter att Mafuyu gett sig av utan att återvända börjar hans lillasyster Miku misstänka att Mafuyu gått samma öde till mötes som författaren Takamine, och genom ett brev som hennes bror lämnade innan han gav sig av hittar även hon vägen till Himuro Mansion.
Väl där börjar letandet efter hennes bror. Hon hittar kameran som hennes bror hade med sig, och som han själv fått ärva av deras mor som gått bort i en mystisk död tillsammans med deras pappa. Hon kommer att upptäcka att kameran inte fungerar som andra kameror och att hemligheterna och myterna som herrgården bär på inte är så illa som historien berättar, de är värre...
Historien bakom spelet sägs bygga på en sann historia (dock kan man ju ifrågasätta om det inte bara är ett vanligt reklamtrick).
Några dagar efter att Mafuyu gett sig av utan att återvända börjar hans lillasyster Miku misstänka att Mafuyu gått samma öde till mötes som författaren Takamine, och genom ett brev som hennes bror lämnade innan han gav sig av hittar även hon vägen till Himuro Mansion.
Väl där börjar letandet efter hennes bror. Hon hittar kameran som hennes bror hade med sig, och som han själv fått ärva av deras mor som gått bort i en mystisk död tillsammans med deras pappa. Hon kommer att upptäcka att kameran inte fungerar som andra kameror och att hemligheterna och myterna som herrgården bär på inte är så illa som historien berättar, de är värre...
Historien bakom spelet sägs bygga på en sann historia (dock kan man ju ifrågasätta om det inte bara är ett vanligt reklamtrick).
KARAKTÄRER
Miku Hinasaki
Lillasyster till Mafuyu Hinasaki och spelets huvudrollsinnehavare. Har precis som sin bror ett sjätte sinne som de båda verkar ha fått genom sin bortgångna mor Miyuki. Hennes bror är den viktigaste personen i hennes liv då deras föräldrar inte längre finns i livet. Hon har svårt att få vänner på grund av att de flesta verkar tycka att hon är för annorlunda och lite konstig tack vare hennes speciella förmåga. Mafuyu är den enda som förstår henne.
Mafuyu Hinasaki
Miyuki Hinasaki
Mikus och Mafuyus mor. Var också väldigt ensam som liten på grund av hennes sjätte sinne. Lämnade över sin mystiska kamera till hennes barn innan hon dog.
Junsei Takamine
Föredetta berömd författare som letar efter en historia att grunda en ny bestseller på. Han hoppas på att hitta intressant material kring historien om familjen Himuro, som sades utföra förbjudna och religiösa Shinto-ritualer i deras stora herrgård. Försvinner spårlöst under besöket på Himuro Mansion.
Koji Ogata
Koji är Takamines redaktör. Han valde att följa med Takamine på utflykten för att samla material till hans egen skräcktidning.
Tomoe Hirasaka
Takamines assistent. Har också ett slags sjätte sinne och hade dåliga föraningar kring besöket på familjen Himuros herrgård, men ville inte säga något till Takamine eftersom hon själv var nyfiken på dess historia.
MILJÖER
Himuro Mansion
Hela spelet utspelas i Himuro Mansion, men det är inget minus. Huset är väl utformat och inget rum är det andra likt. Herrgården är enorm, byggd i gammaldags, typisk japansk design och är väldigt vacker trots att det förfalllit och uppenbarligen blivit hemsökt av vålnader.
Herrgården ligger nedanför ett stort berg i utkanten av en liten okänd by. Det sägs att det för länge sedan bodde en väldigt maktfull landägare här som hade kontroll över hela området. De lokala invånarna talar fortfarande om familjen Himuro och berättar om alla myter och historier kring dem. Men ingen av berättarna är beredda att gå nära herrgården, och nu har den förfallit och blivit ett med den stora skogen som omger den.
"I wonder how long it's been since my brother and I began to see things other people can't see"
MINA BETYG
Grafik och miljöer: 8/10
Riktigt bra grafik med mycket detaljer och vackra, japanska miljöer. Många mörka och skumma rum och korridorer, men inte störande skum belysning och man har alltid en ficklampa till hands.
Historia: 10/10
Kan till en början verka som en löjlig story att grunda ett spel på, men ju mer man spelar, desto mer upptäcker man att historien bakom Himuro-familjen berättar om otäcka religiösa ritualer och en stor massaker ledd av herrgårdens sista ägare. Känns efter ett tag inte som om det handlar så mycket om en vanlig spökhistoria, och inte heller som om spelet skulle kunna spelas av barn. Historien känns verklig och riktigt obehaglig, vilket såklart är meningen.
Musik och ljud: 8/10
I likhet med Silent Hill och Resident Evil så förekommer här inte bara härlig och stämningsfull musik utan även små läskiga ljud som t ex knakande golv, vinande vindar och barn som skriker eller ropar. Ljud som hjälper till att öka skrämselfaktorn.
Uppfinningsrikedom: 9/10
Har du tidigare spelat ett spel där ditt enda vapen är en kamera? Nej, tänkte väl det. Det är det som gjorde spelserien så unik ifrån första början. Uppgradera kamerans funktioner med hjälp av spökenas själar som du fångar, och använd olika styrkor på kamerafilmen för att alltid använda den bästa styrkan till de olika spökena du möter.
Visst, rollen som liten och söt, men ändå modig, "hjältinna" har man ju spelat tidigare, men det är ju ändå något som hör till när man ska få känslan av utsatthet. För det är ju klart att en liten, ensam tjej alltid har sämre odds när det kommer till överlevnad? Nej... Men det är väl det som är meningen.
Styrning: 7/10
Jag glömmer alltid bort vilka knappar som styr vad om jag inte spelat spelet på ett tag, vilket kan bli riktigt jobbigt när man plötsligt måste vara snabb med att försvara sig. Men det finns 8 olika inställningar du kan ändra på för att styrningen ska passa bäst för just dig.
Underhållning: 10/10
För alla som älskar spel i Survival Horror-genren är detta ett spel att älska. Och ett spel att varva om och om igen!
Vill du läsa mer?
Ju-On: The Grudge till Nintendo Wii
Läste en recension i tidningen idag om The Grudge som kommit som spel till Nintendo Wii. Skaparen av spelet är såklart Takashi Shimizu, som ju skapat alla japanska Ju-On (The Grudge) filmerna.
Blev såklart väldigt förtjust även om jag nog inte kommer att kunna prova det eftersom jag inte har Wii och inte känner någon som har det heller. Men nu när jag läst lite mer om spelet så verkar det inte så himla ballt iallafall.
I Ju-On: The Grudge har du endast en ficklampa till hjälp. Detta kan påminna om känslan man får när man hör talas om Project Zero (Fatal Frame), där man "bara" har en kamera att försvara sig med. Men här förekommer det visst en viss skillnad, nämligen den att det inte ens går att försvara sig överhuvudtaget i Ju-On spelet. Det förekommer inga strider. Ficklampans batteri är dessutom ens "liv" och hittar man inte nya batterier då och då så slocknar lampan och man "dör" (på vilket sätt vet jag inte än). Dessutom finns det väldigt ont om checkpoints så dör man kan man behöva göra om en jävla massa. (Kontrollen sägs dessutom vara irriterande trögstyrd).
För att sammanfatta det hela så är det här spelet mer som en skrämselsimulator. Det är alltså inte meningen att det ska fungera som andra spel, där man slå sig fram hur som helst och göra egna val. Detta är ett spel som endast är till för att skrämmas, och visst, det kanske fungerar, men hur många kommer egentligen att nöja sig med det?
Och visst ja, sa jag att historien tar sin början då du tappat bort din hund och i letandet efter den så kommer du till ett övergivet lager? Boring.
Blev såklart väldigt förtjust även om jag nog inte kommer att kunna prova det eftersom jag inte har Wii och inte känner någon som har det heller. Men nu när jag läst lite mer om spelet så verkar det inte så himla ballt iallafall.
I Ju-On: The Grudge har du endast en ficklampa till hjälp. Detta kan påminna om känslan man får när man hör talas om Project Zero (Fatal Frame), där man "bara" har en kamera att försvara sig med. Men här förekommer det visst en viss skillnad, nämligen den att det inte ens går att försvara sig överhuvudtaget i Ju-On spelet. Det förekommer inga strider. Ficklampans batteri är dessutom ens "liv" och hittar man inte nya batterier då och då så slocknar lampan och man "dör" (på vilket sätt vet jag inte än). Dessutom finns det väldigt ont om checkpoints så dör man kan man behöva göra om en jävla massa. (Kontrollen sägs dessutom vara irriterande trögstyrd).
För att sammanfatta det hela så är det här spelet mer som en skrämselsimulator. Det är alltså inte meningen att det ska fungera som andra spel, där man slå sig fram hur som helst och göra egna val. Detta är ett spel som endast är till för att skrämmas, och visst, det kanske fungerar, men hur många kommer egentligen att nöja sig med det?
Och visst ja, sa jag att historien tar sin början då du tappat bort din hund och i letandet efter den så kommer du till ett övergivet lager? Boring.
Vill du läsa mer?
http://www.denofgeek.com/games/367720/juon_the_grudge_nintendo_wii_review.html
http://cosmosgaming.com/articles.php?id=2377&articletype=review
Vill du SE mer?
http://www.youtube.com/watch?v=OjVwI3nhPPI
TinierMe
Såg den här sidan via en reklamspalt på Facebook. Har inte spelat än, kollade mest in den för att den såg söt och rolig ut.
När jag gick i högstadiet brukade jag chatta på Habbo Hotel, en chatsida där man fixade till en egen figur och gick runt på ett stort hotell och snackade med folk.
Jag tror att den här chatsidan fungerar ungefär likadant. Har som sagt inte provat själv än och eftersom jag inte är särskilt intresserad av chat överhuvudtaget (och absolut inte med främmande människor) så kommer jag kanske inte att göra det heller. Men kanske detta är något för andra manga- och animéälskare som dessutom gillar att chatta?
Någon som provat?
The Elder Scrolls IV: Oblivion
Nu höll jag på att skriva ett låååångt inlägg och så blir jag av med allt på det mest irriterande sätt. Men det är väl bara att bita ihop och börja knappra på igen.
Jag höll nämligen på att berätta om Oblivion, fantasyspelet till Playstation 3 och PC. Tänkte spela lite idag eftersom det var ett tag sen sist. Har klarat huvuduppdraget men har fortfarande mycket kvar att göra.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i spel och historier i fantasy/medeltids-anda, men det här är verkligen mer än så.
Historien/huvuduppdraget:
Spelet utspelar sig i Cyrodiil som är huvudprovinsen i Tamriel. Kejsaren har just blivit dödat av en okänd mördare och du blir helt plötsligt den som blir ansvarig för att hitta den rättmätiga arvtagaren till tronen. Och det måste gå undan, för när kejsaren är borta börjar portar till Oblivion öppnas överallt och Cyrodiil invaderas snart av onda varelser och monster från helvetesvärlden. Du måste hitta arvtagaren och sätta stopp för den komplott som hotar att förstöra hela Tamriel.
Detta är som sagt huvuduppdraget, men sen finns det massvis med andra uppdrag att klara. Världen man befinner sig i är enorm. Detta är inget spel som du varvar på 6 timmar, utan här talar vi om flera månaders konstant spelande! Musiken är fantastisk för att inte tala om den otroliga grafiken. Du kan göra vad du vill (fast ibland får du förstås stå för konsekvenserna, det finns fängelser i Cyrodiil) och du behöver inte känna dig låst till något uppdrag. Du gör allt i din egen takt och kan ha många bollar i luften samtidigt.
Man skräddarsyr sin egen spelfigur och man får välja mellan tio raser som är indelade i tre grupper; människor, alver och djurliknande varelser. Köper du dessutom Oblivion i platinumversion så får du dessutom, förutom en helt ny värld att upptäcka (the Shivering Isles), två nya raser att välja mellan.
Följande bilder är screenshots och inga slipade bilder för att försköna spelet. Det är alltså såhär det ser ut hela tiden när man spelar.
Klicka för att se bilderna i stort format!
Jag höll nämligen på att berätta om Oblivion, fantasyspelet till Playstation 3 och PC. Tänkte spela lite idag eftersom det var ett tag sen sist. Har klarat huvuduppdraget men har fortfarande mycket kvar att göra.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i spel och historier i fantasy/medeltids-anda, men det här är verkligen mer än så.
Historien/huvuduppdraget:
Spelet utspelar sig i Cyrodiil som är huvudprovinsen i Tamriel. Kejsaren har just blivit dödat av en okänd mördare och du blir helt plötsligt den som blir ansvarig för att hitta den rättmätiga arvtagaren till tronen. Och det måste gå undan, för när kejsaren är borta börjar portar till Oblivion öppnas överallt och Cyrodiil invaderas snart av onda varelser och monster från helvetesvärlden. Du måste hitta arvtagaren och sätta stopp för den komplott som hotar att förstöra hela Tamriel.
Detta är som sagt huvuduppdraget, men sen finns det massvis med andra uppdrag att klara. Världen man befinner sig i är enorm. Detta är inget spel som du varvar på 6 timmar, utan här talar vi om flera månaders konstant spelande! Musiken är fantastisk för att inte tala om den otroliga grafiken. Du kan göra vad du vill (fast ibland får du förstås stå för konsekvenserna, det finns fängelser i Cyrodiil) och du behöver inte känna dig låst till något uppdrag. Du gör allt i din egen takt och kan ha många bollar i luften samtidigt.
Man skräddarsyr sin egen spelfigur och man får välja mellan tio raser som är indelade i tre grupper; människor, alver och djurliknande varelser. Köper du dessutom Oblivion i platinumversion så får du dessutom, förutom en helt ny värld att upptäcka (the Shivering Isles), två nya raser att välja mellan.
Följande bilder är screenshots och inga slipade bilder för att försköna spelet. Det är alltså såhär det ser ut hela tiden när man spelar.
Klicka för att se bilderna i stort format!
Har du spelet och behöver hjälp med någonting? Skriv till mig så ska jag göra vad jag kan för att hjälpa till!:)
http://www.elderscrolls.com/games/oblivion_overview.htm
http://www.elderscrolls.com/games/oblivion_overview.htm
