Många olika världar att gå igenom, men världarna i sig är inte särskilt stora och det tar inte särskilt lång tid att ta sig igenom någon av dem. Men de är alla snyggt uppbyggda, lagom läskiga och i typisk Silent Hill-stil (blod, rost och sönderfallna byggnader). Hyreshuset är riktigt intressant att gå igenom eftersom alla lägenheterna berättar så mycket om hur personerna som bor där är.

Själva tanken på att bli inlåst i ett rum och inte kunna ta sig ut är ju rätt spännande, men inte så spännande längre när man väl börjar spela. Däremot är det en del pusselbitar som faller på plats i slutet av spelet eftersom Walter Sullivan nämnts redan i Silent Hill 2, fast man just då inte fick veta särskilt mycket om honom. Älskar Silent Hill-spelen just därför, det finns alltid en röd tråd som går genom hela serien och som kopplar ihop dem på ett smart sätt.

Älskar alla låtar som Akira Yamaoka har skapat, och i Silent Hill 4 gillar jag främst låten Room of Angel. Silent Hill 4 bjuder precis som de andra spelen i serien på massor av stämningsfull musik och mycket detaljerade ljud som hjälper till att skrämma spelaren under spelets gång, från början till slut. Tycker dock att inget av spelen kan överträffa soundtracket till Silent Hill 2, så därför blir jag lite mindre nöjd med musiken till 4:an.

Uppfinningsrikedom: 6/10
Silent Hill 4 var från första början inte menat att bli ett spel i Silent Hill-serien utan skulle egentligen bara bli ett fristående spel med namnet Room 302. Och man märker snabbt att spelet skiljer sig från de övriga spelen i serien på många sätt. Bl a med hjälp av den nya förstapersonsvyn då man befinner sig i Henrys lägenhet och att huvudpersonen inte på något sätt kommer i kontakt med själv staden Silent Hill. Men allt det som gör att det här spelet skiljer sig ifrån de andra är inte till dess fördel. Detta är varken det läskigaste eller roligaste spelet enligt mig.
Det roligaste (och läskigaste) är att man kan kika i sitt eget kikhål i dörren. Och även lura på Eileen genom ett litet hål i väggen. Man kan upptäcka och få se en hel del creepy stuff med hjälp av detta. För ärligt, är inte små titthål bland det läskigaste som finns? Vem vet vad man får se liksom.

Styrning: 8/10
Skaparna har lekt en hel del med olika vinklar och ibland kan man bli rent ut sagt snurrig när man vistas i vissa rum eller områden. Man kan flytta på kameran när man vill så att den landar bakom Henry, men har man otur så hinner man inte det innan man blir attackerad av ett monster eller spöke som man inte såg tack vare den begränsade vyn som uppstår i t ex trånga utrymmen. Kan bli konstigt när kameran flyttas från att ha befunnits bakom Henry till att landa framför honom när man t ex går in i ett nytt rum. Fortsätter man att springa rakt fram kan det, om man har otur, hända att Henry vänder helt om och går ut ur rummet igen. För övrigt lätt styrning och det går att ställa in så att Henry hela tiden springer utan att man behöver hålla in "spring-knappen".

Monster: 3/10
Nej, de är inte det minsta läskiga. Och de så kallade "offren" är riktigt jobbiga eftersom de inte ens går att döda utan endast "låsa fast" i marken med hjälp av ett speciellt svärd. Men när du tar bort svärdet (för du kan behöva det senare till ett annat offer, och det finns inte särskilt många i spelet) så reser den sig snart igen. Min favorit är "doublehead", som är ett monster med två små bebisansikten och långa kraftfulla armar, men resten är verkligen ingenting att ha.

Underhållning: 6/10
Inte min favorit av Silent Hill-spelen. Kör alltid på Easy för att slippa anstränga mig för mycket. Dock en annorlunda historia som skiljer sig från de övriga spelen och det kan vara intressant när man spelar  Silent Hill 4 för första gången.