Idag var jag som sagt/skrivet hos psykologen igen. Nu har jag dessutom varit där tillräckligt många gånger för att få frikort och sånt smakar ju alltid gott.
Vi började dagens övning med att gå in på toaletten och smeta in oss med handsprit. Jag har svårt för det, doften alltså... Men bara ibland, så det kändes inte så svårt.
Efteråt var det bara att upprepa förra gångens övning och besöka provrummet igen. Den här gången bestämde vi dock att jag skulle gå lite längre och utsätta mig för sånt som hör blodprov till. Jag blev direkt skräckslagen när hon nämnde den där nålen ni ser ovan (som man använder när man tar blodprov i fingret). Jag har bara ett enda minne av en sån och jag var rätt liten då. Jag kommer ihåg klickljudet den gav ifrån sig när den stack mig och själva upplevelsen var ju såklart inte heller så trevlig.
Idag fick jag hålla i en sån. Eller i två olika rättare sagt. Jag fick utlösa den själv och blev lite förvånad över hur felaktig min bild av nålen var. Jag hade räknat med att den skulle fara ut typ en halv cm ur det där plastskyddet som ett litet spjut och bah "Kschhhh!!" *klyver luften* innan den skulle försvinna in i sitt bo igen. Men så hann jag istället inte ens se den!? Så odramatiskt egentligen.
Vidare fick jag ta del av handspriten igen och låtsas att jag förberedde mitt eget finger för att stickas genom att tvätta det och efter det hålla den redan utlösta nålen mot fingret.

Allt gick bra. Jag fick ingen ångestattack utan slapp undan med att bara behöva ställa mig upp då och då och röra på mig (för att undvika att blodtrycket sjunker och då slippa bli yr eller svimma). Kände mig väldigt psykiskt utmattad efteråt, precis som förra gången, men jag kunde gå hem med ett leende. Och jag finner inte ord för hur underbara min psykolog och sjuksköterskan i provrummet är. Så uppmuntrande och stöttande att man blir alldeles rörd.
Sjuksköterskan berättade att hon tycker att det är fantastiskt att man idag kan få hjälp mot sina rädslor. Hon hade velat få hjälp och stöd när hon var ung (och lika rädd som jag) men ingen tog hänsyn till hennes rädslor och det var bara att träla sig igenom svårigheterna på egen hand utan uppmuntran utifrån.