För ett tag sedan fick jag chansen att prova på att spela rollspel. Hade gjort det en gång tidigare men inte fallit för det. Den här gången var det roligare även om jag inte var särskilt van. Här är en lite kladdig skiss på hur jag till en början hade tänkt att min figur skulle se ut. Är inte helt säker på om jag vill behålla det här utseendet men tills vidare duger det fint! Hon är iallafall en halvalv och heter Virun.

Gårdagens kväll spenderades med en liten hög med vänner och kaffe och lussebulle!
Idag står istället storstädning och soffhäng med bl a tv-spel på schemat. Har inte haft så mycket tid att vara hemma och bara få vara... Och det känns som om det är ganska nödvändigt just nu. Titta på någon film jag redan sett 50 ggr och ligga och slumra till under filten. Dricka en kopp te och lyssna på musik i någon timme.
Det kommer bli så fantastiskt skönt. När jag bänkat mig kommer jag inte röra mig ur fläcken.

Andas in. Andas ut. Sjung lite till.

Lördag morgon bjöd på en tjock dimma som fortsatte att sväva runt under hela dagen. Jag och en vän njöt av den lummiga stämningen och gick på en kort promenad och matade änder. Jag hade lyckats komma ihåg kameran och passade på att fota så mycket som mina frusna fingrar mäktade med!
Ost, kex, öl och jättefint sällskap stod på menyn för den kvällen och för övrigt har hela helgen varit mycket okej! Alltid skönt när veckan får lov att avslutas på ett bra sätt.

Ikväll, då jävlar! Som vi har längtat, jag och min sambo. Det kommer bli magiskt och helt fantastiskt, det är jag övertygad om! ÅÅÅÅÅHH jag dör av förväntan!!

Någon mer som väntat lika otåligt som oss på detta spel?;)

Jag började med den här för länge sen... Strax innan min svacka började. Idag har jag inte avslutat en enda bild på flera månader. Det känns himla trist faktiskt.

Gör reklam för choklad såhär på kvällskvisten. För choklad är ganska mycket viktigt. Och lägger man till ett par koppar te blir kvällen också ganska mycket okej.

Att känna sig iakttagen, men först inte veta varför.

Min blogg har verkligen gått off topic. Lev med det.

Allt var bra tills för några sekunder sen ungefär. Mitt psyke är så jävla bräckligt. En liten grej och jag går sönder totalt. Just nu vill jag dö och vakna upp senare när ångestvågen gått över. Helvete vad ont det gör.
Äntligen har mörkret kommit iallafall. Har väntat hela dagen och nu kom det ju så lägligt som det bara kunde. Dags att släcka lampan och försöka överleva.

Som hittat! Snyggare än jag hade kunnat tro. Gullig, men inte för gullig. Hade velat att remmen skulle vara brun, men det är ju rätt lätt att fixa!

Hell yeah!! Ett av mina favoritspel till snes som jag nu får spela i DS! Lycka!<3 Köpt på tradera för ca 300 kr.

Beställde den här klockan i helgen och ser verkligen fram emot att höra den ramla in genom brevinkastet någon dag den kommande veckan. (Nåväl, jag kommer väl inte vara hemma då men det lät ju bra iallafall).
Jag har verkligen börjat tröttna på att behöva plocka fram min mobil varje gång jag vill titta till på klockan... Och jag har inte ens med mig mobilen överallt för den delen. Mycket smidigare med armbandsklocka!

Hej kameran! Kul att du lever igen!

Som jag nämnt tidigare så hade min kamera gått och dött lite plötsligt. Jag hade satt på självutlösaren och gick och ställde mig framför kameran i vanlig ordning... Men när jag stod där och tyst räknade ner sekunderna så såg jag hur kameran började tippa framåt. Jag hade ställt den på en stol ute på balkongen. Kameran gled över kanten på stolen och ner i betonggolvet... Sen gick den inte att starta mer. Jag har försökt att återuppliva den många ggr efter det, men idag fick jag för mig att testa än en gång eftersom jag verkligen inte kunde ta kort på mina örhängen utan den. Jag gav den samma medicin som den fått smaka när den gick sönder; Jag höll i remmen och drämde den i golvet! Det fungerade! Den startade igen! Och folk säger att våld inte löser problem?

Jag vet att man inte ska hänga upp sig på vad andra kan och inte kan. Vad andra gör och inte gör. Men det kändes liksom lite pinsamt när jag gick till frisören igår och för första gången bad om att få ta hål i öronen. 22 år gammal... Jag hänger alltid upp mig på det; att jag till skillnad från alla andra tjejer har väntat såhär länge.
Ni vet kanske hur det står till med mig, varför jag inte tagit hål innan menar jag. Jag är en känslig tjej, rädd och nervös inför en del situationer.

Ni ska veta att jag längtat efter hål i mina öron hur jävla länge som helst. Ändå har rädslan satt stopp. Rädslan för att må dåligt och att göra bort mig genom att verka så uppenbart nervös eller ynklig. Jag har alltid hittat anledningar till att skjuta upp det här...

Men igår kunde jag inte hitta en enda anledning, och då var det nu eller aldrig.

Det började med att jag och min allra finaste vän skulle ha en kväll tillsammans med mat, prat och bio. Vi gick in en kort sväng på H&M och jag råkade få syn på en samling jättefina örhängen som kändes så himla "jag"! Lisa fingrade på dem och jag sa något i stil med; "ja, sånt kan man ju köpa om man har hål i öronen" (eller något sånt), lite bittert sådär:S Kände mig lite sorgsen, men Lisa sken upp och sa att vi kunde gå och göra det här och nu, bara sådär. Min mage knöt sig och jag sa bara "Ja, visst" typ. Sen fortsatte hon att locka med att det skulle vara så himla bra, det skulle gå fort, hon kunde betala hålen åt mig osv. Jag sa lite osäkert skrattande att nu fick hon sluta fresta mig. Hon gav sig... Till min lättnad OCH besvikelse. För innerst inne ville jag bli tjatad på, uppmuntrad, frestad...

Jag fortsatte gå runt och tänka på det. Funderade över varför jag INTE skulle ta hål i öronen den kvällen. Jag hittade ingen anledning. "Jag har blivit starkare", tänkte jag. "Jag klarar så jävla mycket mer nuförtiden. Varför ska jag fortsätta på terapin och jobba av mina rädslor om jag inte tänker ge allt för att lyckas?".

När vi beställt biobiljetter hade vi tänkt gå hem till en kompis och fika en timme. Men jag hade i stort sett bestämt mig. Lisa frågade om vi skulle bege oss, men jag stod som klistrad i golvet. Visste inte om jag tordes säga det jag ville säga. Om jag sa vad jag ville göra skulle det i stort sett inte finnas någon återvändo. Jag fick ostadigt fram vad jag hade i tanken och hon sken upp igen (hon är som solen, så varm och fin) och jakten drog igång...
Vi hittade tillslut en frisör som hade tid att ta hål i mina öron och jag fick välja bland ett fåtal läkörhängen. Modet överkom många hinder där och då. För det första var det en kille som skulle ta hål och fjollig som jag är så hade jag velat ha en tjej, för det andra luktade just den här frisörsalongen extra starkt (hatar den där doften) och jag fick sitta på en stol nästan mitt i salongen vilket borde ha fått mig att känna mig extra utsatt.

Det gjorde ungefär så ont som jag trodde att det skulle göra... Men det var inte det som fick mig att må dåligt, det är som vanligt bara själva upplevelsen. Killen som tog hålen var väldigt tålmodig och tillslut fick jag det gjort, båda hålen var klara och jag kände mig bäst i världen trots att jag var riktigt snurrig i huvudet.

Tillslut kände jag att jag kunde resa mig och gå och betala. Tyvärr dröjde det inte länge innan jag mådde illa igen och efter att ha stått och kämpat med att knappra in min pin-kod och misslyckats med första försöket så sa Lisa att jag skulle ta mitt kort och gå därifrån, eftersom hon såg att jag höll på att tuppa av, så skulle hon betala åt mig sålänge. Vi satt utomhus en stund och jag åt lite godis (jösses) tills jag kände mig som folk.

Jag har gjort det! Yes, jag är lika cool som alla andra kidsen. Eller coolare kom vi fram till:)