Den 31 augusti 2010 tog jag stort mod till mig och ringde till vårdcentralen i närheten av där jag bor. Vad jag behövde hjälp med var min extrema fobi för blod, sprutor, sjukhus osv.
Många är rädda för dessa saker, det är jag medveten om, men jag stod inte ut med att bära på de där rädslorna längre. De skapade hinder i min vardag och speciellt när jag blev sjuk men inte vågade gå och ta prover hos läkare. Eller när någon när och kär blev sjuk och jag inte vågade hälsa på dem på sjukhuset.
Min rädsla var så stor att jag mådde illa och blev nervös så fort någon bara pratade om något av ovanstående ämnen.

Idag, ca en och en halv månad senare gjorde jag det som jag var allra mest rädd för. Jag tog blodprov i armen. Och inte bara att jag gjorde det. Det gick utan att jag mådde illa eller höll på att svimma.
Jag var nervös, det gjorde ont, jag tittade inte... Ja, det finns så mycket som hade kunnat gå bättre där, men det spelar ingen roll för jag kan leva på denna seger länge framöver.

Hädanefter är min kognitiva terapi slut på så sätt att jag inte har några fler tider inbokade. När jag känner att det går trögt igen eller att jag behöver hjälp med något annat så finns psykologen alltid kvar och det är bara att ringa så tar vi upp det igen.

Så vad har jag vunnit på alla utmaningar som jag tagit mig igenom? Vad har det egentligen varit för mening med alltihop? Det var vad min psykolog frågade mig idag. Vad jag svarade var att det jag varit så fruktansvärt rädd för har varit som en slags grund för så många andra rädslor och svagheter. Genom att ha klarat av allt det som jag tidigare inte ens velat se åt så har jag fått mycket mer mod och en drös med verktyg för att kunna klara även andra saker som inte ens har med varken blod eller sprutor m m att göra.

Tack för all uppmuntran jag har fått från er som läst mina tidigare inlägg om terapin jag gått igenom och som tagit er tid att berömma och stötta:) Tacktacktack!