Jag vet att man inte ska hänga upp sig på vad andra kan och inte kan. Vad andra gör och inte gör. Men det kändes liksom lite pinsamt när jag gick till frisören igår och för första gången bad om att få ta hål i öronen. 22 år gammal... Jag hänger alltid upp mig på det; att jag till skillnad från alla andra tjejer har väntat såhär länge.
Ni vet kanske hur det står till med mig, varför jag inte tagit hål innan menar jag. Jag är en känslig tjej, rädd och nervös inför en del situationer.

Ni ska veta att jag längtat efter hål i mina öron hur jävla länge som helst. Ändå har rädslan satt stopp. Rädslan för att må dåligt och att göra bort mig genom att verka så uppenbart nervös eller ynklig. Jag har alltid hittat anledningar till att skjuta upp det här...

Men igår kunde jag inte hitta en enda anledning, och då var det nu eller aldrig.

Det började med att jag och min allra finaste vän skulle ha en kväll tillsammans med mat, prat och bio. Vi gick in en kort sväng på H&M och jag råkade få syn på en samling jättefina örhängen som kändes så himla "jag"! Lisa fingrade på dem och jag sa något i stil med; "ja, sånt kan man ju köpa om man har hål i öronen" (eller något sånt), lite bittert sådär:S Kände mig lite sorgsen, men Lisa sken upp och sa att vi kunde gå och göra det här och nu, bara sådär. Min mage knöt sig och jag sa bara "Ja, visst" typ. Sen fortsatte hon att locka med att det skulle vara så himla bra, det skulle gå fort, hon kunde betala hålen åt mig osv. Jag sa lite osäkert skrattande att nu fick hon sluta fresta mig. Hon gav sig... Till min lättnad OCH besvikelse. För innerst inne ville jag bli tjatad på, uppmuntrad, frestad...

Jag fortsatte gå runt och tänka på det. Funderade över varför jag INTE skulle ta hål i öronen den kvällen. Jag hittade ingen anledning. "Jag har blivit starkare", tänkte jag. "Jag klarar så jävla mycket mer nuförtiden. Varför ska jag fortsätta på terapin och jobba av mina rädslor om jag inte tänker ge allt för att lyckas?".

När vi beställt biobiljetter hade vi tänkt gå hem till en kompis och fika en timme. Men jag hade i stort sett bestämt mig. Lisa frågade om vi skulle bege oss, men jag stod som klistrad i golvet. Visste inte om jag tordes säga det jag ville säga. Om jag sa vad jag ville göra skulle det i stort sett inte finnas någon återvändo. Jag fick ostadigt fram vad jag hade i tanken och hon sken upp igen (hon är som solen, så varm och fin) och jakten drog igång...
Vi hittade tillslut en frisör som hade tid att ta hål i mina öron och jag fick välja bland ett fåtal läkörhängen. Modet överkom många hinder där och då. För det första var det en kille som skulle ta hål och fjollig som jag är så hade jag velat ha en tjej, för det andra luktade just den här frisörsalongen extra starkt (hatar den där doften) och jag fick sitta på en stol nästan mitt i salongen vilket borde ha fått mig att känna mig extra utsatt.

Det gjorde ungefär så ont som jag trodde att det skulle göra... Men det var inte det som fick mig att må dåligt, det är som vanligt bara själva upplevelsen. Killen som tog hålen var väldigt tålmodig och tillslut fick jag det gjort, båda hålen var klara och jag kände mig bäst i världen trots att jag var riktigt snurrig i huvudet.

Tillslut kände jag att jag kunde resa mig och gå och betala. Tyvärr dröjde det inte länge innan jag mådde illa igen och efter att ha stått och kämpat med att knappra in min pin-kod och misslyckats med första försöket så sa Lisa att jag skulle ta mitt kort och gå därifrån, eftersom hon såg att jag höll på att tuppa av, så skulle hon betala åt mig sålänge. Vi satt utomhus en stund och jag åt lite godis (jösses) tills jag kände mig som folk.

Jag har gjort det! Yes, jag är lika cool som alla andra kidsen. Eller coolare kom vi fram till:)