Sist jag skrev om terapin hade jag just bestämt mig för att testa mig själv genom att ta hem några nålar och se hur jag reagerar på att sticka mig hemma. Jag ogillar ju sjukhusmiljön och jag mådde ju dåligt bara jag fick se terapeuten ta ett prov.
Jag var nästan helt säker på att jag skulle klara det galant och att bara jag fick sitta hemma i min trygga vrå så skulle jag inte alls må dåligt av att behöva sticka mig i fingret och pressa fram några droppar blod. Jag hade dock fel. Jag mådde dåligt av det ändå. Jag mådde först illa och blev sen så yr i huvudet att jag gav efter för min lust att falla pladask ner i min säng. De andra gångerna blev det likadant. Kändes såklart jättetråkigt och jag började genast nedvärdera mig själv och tycka att jag var patetisk:'<
Nästa gång jag gick till terapin provade vi att sticka mig på plats. (Jag vågade dock inte vara i provrummet och göra det.) Jag mådde lika dåligt som vanligt och jag blev blek som ett spöke. Det behövdes väl typ två ordentliga droppar för att provet skulle räknas, men inte ens det fick hon ur mig eftersom min hand (och arm) var lika blek och tom på blod som mitt huvud typ:P Det tog ett tag innan jag började må bra igen och jag var knappast nöjd med försöket.
Fick med mig två stickor till hem efter det och sen en kväll när jag satt i soffan och tittade på tv tog jag fram en av dem och stack mig. Det gick hur bra som helst och jag var så fascinerad av vad jag hade lyckats med. Jag hade stuckit tillräckligt djupt och jag lyckades klämma ut så pass mycket blod att det började droppa. Det hade inte ens varit i närheten av det tidigare eftersom jag varit så otroligt spänd i kroppen och kall om händerna. Men det bästa var ändå att jag inte mådde det minsta illa! Så lättad jag var! (Jag dansade såklart segerdans efteråt!)
När jag nu senast var hos psykologen hade jag ju en ny erfarenhet med mig. Jag hade lyckats en gång och jag tänkte göra det igen! Sagt och gjort tog jag HB-provet och lyckades få ut tillräckligt med blod. Jag mådde inte illa varken före, under eller efter och jag hade dessutom ett riktigt bra värde! Jag kunde inte fatta att det gick så bra och jag var hela tiden nervös över att illamåendet skulle smyga sig på, men det gjorde det inte. Tvärtom så hade jag en annan väldigt konstig känsla. När jag satt där och visste att jag snart skulle behöva stickas igen och att jag inte visste vad jag hade att vänta mig så började jag känna mig lite... Lullig. Det var ordet psykologen valde. Jag beskrev det snarare som den varma mysiga känslan man får när man just svept en starköl, haha:P Jag kände mig helt lugn och groggy och mina händer var varma istället för iskalla som de hittills varit i den situationen. Inte dumt att ha den känslan istället för den vanliga nervositeten (=skräcken)!

Nästa utmaning kommer bli att ta blodprov i armvecket:'((( Det är så sjukt obehagligt och läskigt och jag vet inte hur det kommer att gå. Men jag tänker lyckas med det också, hur lång tid det än tar. Det är ju trots allt helt och hållet mitt eget val. Jag har själv valt att utsätta mig för detta. Och då har jag redan där kommit halvvägs.

Off we go!!