Och det är såhär att jag kommer att få fortsätta känna på hur det är att vara en upptagen människa med alldeles för mycket att göra och alldeles för mycket som krockar och ställer till det. Jag kommer fortsätta sova för lite och äta för lite. Flytta om i kalendern, knyta skorna och komma ihåg att mata katterna.
Jag är som bedövad. Jag kan inte bli riktigt glad och inte riktigt arg, ledsen eller trött. Det bubblar som fan i kroppen (nej jag pratar inte om gaser) men det vill verkligen inte explodera (pratar fortfarande inte om gaser)! Så istället vet jag inte om jag gör rätt eller fel eftersom jag har svårt att känna något annat än likgiltighet.
Men egentligen vill jag säkert bara känna mig speciell trots att jag har det så som de flesta andra har haft det i flera år.