Det här är bilden jag började jobba med för väldigt länge sedan. Det tog inte alls lång tid egentligen för arbetstiden slutade nog bara på 6 timmar eller så, räknat med tiden jag la ner på att göra om allt jag inte blev nöjd med och så. Dessutom är jag fortfarande nybörjare vad gäller photoshop så det tog upp minst hälften av tiden.
Figurerna har alltså jag tecknat men bakgrunden har jag hittat här via google (rätt ska vara rätt, jag har inte bett om lov att ta bilden, men nu länkar jag iaf) och gjort om i photoshop.

Av någon anledning så blev bilden i rätt litet format. Vet inte vad jag gjorde för fel, men bilden blir lite pixlig när man förstorar upp den för mycket. Skulle säkert kunna göra om det så att det blev bättre, men inte just idag. Bilden är ju okej ändå.
Klicka på bilden för att se den lite större.

Förresten, känner någon igen flickans skoluniform? Törs ni gissa från vilken serie den kommer ifrån?

(Källa: Wikipedia)

DN-Angel volym 1

Varför kallar jag alltid katter för "fisen", "fjärten" eller "prutten" när jag ska hälsa på dem? Tycker jag att det är sött med fisar? Tycker jag att fisar luktar gott eller kan liknas vid något så fint som en katt?
Nej... Men det låter ju så gulligt!

Det är sådär härligt jättevarmt idag, har ni märkt det?

Ursäkta de irriterande strecken. Skissat i ett linjerat block :S

Har inte tagit mig för att lyssna på Gorillaz nya skiva Plastic Beach förrän idag. Men nu gör jag det, och jag är grymt imponerad! Hade rätt i att vara förväntansfull för det här är fan bra skit! Speciellt On Melancholy Hill och Stylo.

Det blev inga Skullcandy. Två personer som jag litar väldigt mycket på tipsade mig om att kolla på något annat märke som satsar mer på ljudkvalitet än design. Jag införskaffade ett par hörlurar från Philips som jag är grymt nöjd med! Och de är lite stylish ändå eftersom man kan byta motiv på kåporna (kommer byta så fort jag kommer på något snyggt och personligt motiv). Kostar 400 kronor (i stort sett överallt).

Nu ligger jag och funderar på vad jag ska spendera kvällen med. Boken, pennan, spelkontrollen eller filmen? Tyvärr blir det nog inte pennan. Har varit så otroligt oinspirerad den senaste tiden. Teckningarna och skisserna ligger orörda och väntar på att jag ska hjälpa dem att bli färdiga, men jag sviker dem hela tiden.
Var på en utställning idag som en klasskamrat sen gymnasiet, och en kompis till henne, höll i. Hon målar så fint att man inte blir klok på det. När jag ser sån vacker och besynnerlig konst känner jag för att breda ut vingarna och sluta vara så inskränkt och enformig i mitt målande. Men det blir aldrig av. Jag har för dålig fantasi kan jag gissa. Och jag har inte råd med alltför mycket material heller. YÄY, glad tjej!

Jag är världens mest intellektuella människa när det kommer till mitt val av böcker... Och inte alls fjollig, nej då. Nåja, två lite allvarligare böcker iallafall.

St. Johannes kyrka. Minneslunden.

Funderar även på de här lurarna. De kostar 300-400 kronor och ser lite smidigare ut. Men som sagt... Kolla huvudbygeln... Gigantic...

Det här är ett av mina absoluta favoritspel till Playstation 2. Det sticker ut från mängden tack vare sin annorlunda stil där alla många små fiender har ersatts med 16 stycken gigantiska. Det är ett spel där du mer än någonsin tidigare får känna dig som den minsta av varelser, men samtidigt som den starkaste.

Som introt berättar så handlar historien om Wander. Han har ridit en lång väg med en skadad flicka i sin famn. För att hon ska kunna väckas till liv igen måste Wander besegra 16 varelser, en del enorma och en del mindre men snabbare. Till sin hjälp har han sitt svärd, sin båge och sin häst Agro. Landet kan verka oändligt och det är svårt att veta var dessa gudaliknande monster gömmer sig. En del är lätta att hitta och en del kräver längre ridturer.
De är inte beredda att ge sin själ frivilligt och det enda sättet att lyckas besegra dem är att hitta deras fysiskt svaga punkter och ta till alla medel för att ta sig till dem och attackera med svärdet. Det är inte helt lätt att lista ut var punkterna sitter men ditt svärd kan ta solen till hjälp för att hitta dem. Tillsammans med spelets helt ofattbara soundtrack känns varje strid som om du är mitt inne i en otrolig fantasyfilm där det är du som styr scenerna. Eller man kan säga såhär också; det känns som om du konstant är inne i en enda lång filmsekvens.

Shadow of the Colossus får spelaren att ställa många frågor men lämnar inte ut många svar. Inte heller kan du räkna med att få mycket mer än vad spelet verkar erbjuda från första början. Det finns inga fiender alls förutom dessa "bossar" och spelet går endast ut på att ta sig till dessa och besegra dem. Det lilla som händer däremellan är inget man kan förstå mycket av ändå.

Det här är ett spel att älska eller avstå. Personligen älskar jag det eftersom jag sätter stort värde på det lilla men välarbetade, och spel som sticker ut från mängden. Att fienderna är större än man kan begripa (och ser jävligt skrämmande ut) är ett stort plus eftersom det ger en känsla av utsatthet och gör att man får tänka ut en hel del komplicerade taktiker för att kunna besegra dem. Hur omöjligt känns det inte när en stor koloss tornar upp sig framför en och man inser att man måste försöka undvika att bli dödad samtidigt som man måste försöka ta sig upp på t ex dess huvud? Ett minus där är att ibland är det så svårt att förstå hur man ska göra att man måste ge upp och googla fram svaret istället.