Från att jag var ca 10 år fram tills jag var ca 15 drömde jag mardrömmar nästan varenda natt. Roliga och trevliga drömmar existerade inte för mig och jag hade svårt att föreställa mig bra drömmar överhuvudtaget. När andra berättade om sina härliga drömmar kände jag mig oftast fascinerad över allt härligt de fick vara med om. För mig var det bara hemska saker som hände varje natt. Det var smärta, skräck, död och plåga från början till slut. Jag var van vid att tvingas väcka mig själv ur mina drömmar nästan varje natt för att jag inte stod ut.
När jag var jätteliten, runt fem år, hade jag en period då mina drömmar även tog över verkligheten. Jag fick svårt att avgöra om jag sov eller inte och jag kunde se konstiga saker i mitt rum när jag troligtvis befann mig mellan sömn och vaket tillstånd. Eftersom jag var så liten var jag sjukt rädd när jag skulle sova. Jag blev skräckslagen när jag inte visste om det jag såg och upplevde var på riktigt eller inte. Min mamma och pappa bekymrade sig väldigt mycket, kommer jag ihåg, eftersom jag oftast blev tvungen att vara vaken lika länge som mina äldre syskon och alltså fick för lite sömn.

Idag kan jag fortfarande drömma mardrömmar ibland, men jag blir väldigt sällan rädd. Jag kan faktiskt säga att jag tycker om mina drömmar. Eller nej, jag älskar dem! Varje natt innan jag somnar ligger jag och funderar på vad för äventyr jag kommer att få vara med om under natten.
Jag kanske inte kan komma ihåg mina drömmar särskilt länge, men jag vaknar alltid med en känsla av att jag varit med om något riktigt spännande. Ibland kan jag till och med bli lite besviken över att det blivit morgon så fort. Jag vill bara ha mer!

Jag kanske inte kan styra mina drömmar fullt ut... Men jag kan se till att jag förblir hjälten, inte offret. Och jag kan äntligen säga, efter alla år, att...

Jag Älskar Mina Drömmar!